1331 Viola—Viola da gamba 1332 T. v. Viola da braccio, t. h. viola d’amore. universitetsbiblioteket, ägnade sig som pensionerad helt åt musikforskning, återupptäckte Schütz och skrev en rad epokgörande arbeten, däribland Johs. Pierluigi von Palestrina (1832), Johs. Gabrieli und seine Zeitalter (2 bd, 1834), Der evangelische Kirchen-gesang (3 bd, 1843—47). — Litt.: W :s brevväxling med E. Krüger (ty., utg. av A. Prüfer, 1898). Vio'la 1 (it., medeltidslat. viella 1. vigella, sp. vihuéla) den stråkinstrumentfamilj, som ur fidlor och gigor och deras bastardformer uppkom under senmedeltiden, hade sin storhetstid som ensemble-, obligat- och soloinstrument under renässansen och barocken. V. vann aldrig burskap i orkestern så när som på kontrabasen, som ännu har kvar framträdande drag av sitt violaursprung. I och med den nya instrumentalstilen undanträngdes v.-n slutgiltigt av violinfamiljen men med våra dagars nyvaknade intresse för äldre instrumentalmusik upplever den en ny storhetstid åtminstone i sin tenorform (v. da gamba). Den skiljer sig från violinerna genom att dess axlar är mera sluttande, sidobyglarna är trubbigare, den har C-hål, högre sarger, flat, på de .större typerna bruten botten, 6, 5 1. 7 strängar stämda i kvarter och terser. V.-n förekommer i två huvud typer: v. da gamba (knäviola) och v. da s p a 11 a (skulderv.) 1. v. d a braccio (armv.), vilka båda grupper byggdes i fullständiga familjer från diskant till kontrabas. Se vidare V. da gamba, V. p o m p o s a, V. d’am o re. — Litt.: Curt Sachs, Handbuch der Musikinstrumenten-kunde (2 uppl. 1930, s. 175 ff.). Vio'la 2 (it. viola alta 1. v. da braccio, fra. alto, eng. alta- 1. alto-v., ty. Bratsche, sv. även altviolin 1. altfiol), violingruppens altinstrument med stämningen uppifrån räknat a1— d1—g—c. Till sin byggnad skiljer den sig föga ifrån småviolinerna, men desto mera klangligt genom sin något nasala övertonsfattiga klang. I stråkkvartetten och -orkestern svarar den för tenorstämman, som soloinstrument har den däremot varit föga i bruk på grund av instrumentets föga insmickrande klang. Dock har verkningsfulla v.-konserter skrivits av Händel, K. Stamitz, A. Rolla och P. Hindemith, solosonater av Reger, sonater för v. med piano av Brahms, Reger, G. Raphael och P. Juon, konsertstycken av Schumann, Joachim m. fl.; dessutom innehåller Berlioz’ Harold en Italie och Webers Friskytten märkliga solopartier för v. En ”Sammlung auserlassener und seltener Werke aus dem 18. Jahrhundert für V. und Klavier” har utgivits av Cl. Meyer på Ed. Peters. — 1919 grundades i Tyskland ett ”Bratschisten-bund”, vars tidskrift Die Bratsche redigeras av W. Altmann. Viola da gamba (it.) ”knäviola” kallades sådana violer som i motsats till v. da braccio (armviola) spelades vertikalt (ss. violoncellen), de byggdes i familj från diskant t. o. m. kontrabas. Av dessa kom särskilt tenorformen (stämning d1—a—-e—c— G—D) att bli av stor betydelse som som solo- och obligatinstrument. Denna typ, som huvudsakligen kallas V. d. g. 1. t. o. m. gamba, upplever i våra dagar en märklig renässans. Verk för v. d. g. har i nytryck utkommit hos Breitkopf & Härtel; däribland av J. S. Bach (3 sonator), Händel (sonata) och Kühnel (verk för 2 gambor), i M. Seifferts Organum trio-sonator av Buxtehude, Erlebach, J.