1333 Viola d’amore—Violin 1334 Ph. Krieger, N. A. Strungk, Reinken m. fl., i DTD 11 triosonator av Buxte-hude, hos Schott en sonata a 4 av Telemann, två sonator av Kühnel, en sonata av K. F. Abel m. m. Av Abel har även utkommit en sonat a hos Kistner und Siegel (R. Engländer) m. m. I vår tid har skolor för v. d. g. utkommit av Chr. Döbereiner, P. Grümmer och J. Bacher; av H. Rei-chenbach har dessutom utkommit en ”Gambenbuch” (1922). — Litt.: A. Einstein, Zur deutschen Literatur für V. d. g. im 16.—17. Jahrhundert (1905), H. le Blanc, Défense de la basse de viole contre entreprises du violon et les prétentions du violoncel (1740, nytryckt i Revue musicale 1927—28). Viola d’amore (it., fra. viole d’amour) ”kärleksfiol”, en sent (slutet av 1600-talet) utvecklad viola-form med 7 spelsträngar (oftast stämda i en konsonant klang) och 7 resonanssträngar (de sistnämnda av mässing), hade sin storhetstid under 1700-talet men levde som exklusivt soloinstrument kvar under hela 1800-talet och har i våra dagar upplevt en renässans (bl. a. genom Hindemith). Dess största virtuos var Karl *Sta-mitz. (Bild se Viola 1.) — Litt.: Daniel Fryklund, Bidrag till kännedomen omv. d’a. (i STM årg. 3, 1921). Viola pompo'sa, även violoncel 1 o p i c c o 1 o, en av J. S. Bach (solosviten nr 6 D-dur) föreskriven 5-strängad (e1, a, d, G, C) violoncell. Violetta, huvudrollen (sopran) i Verdis opera *Den vilseförda. Violin (sv. och eng.), violino (it., avledn. av viola, fra. violon, ty. Vio-line, folkl. Geige, sv. folkl. fiol, fela) det ädlaste av alla stråkinstrument, utvecklade sig under 1500-talet (liksom tidigare violerna) ur de många bastardtyper av fiddlor, gigor och lutor, som uppstod mot medeltidens slut. Viola-(da gamba)typen torde däremot inte kunna betraktas som en direkt föregångare till v.-typen, snarare som en systerform. V.-typen skiljer sig från violerna genom spetsigare byglar, bredare axlar, f-hålen (mot violernas C-hål), de 4 strängarna stämda i kvinter (mot violernas 6, Ung dam spelar viola da gamba. Målning av C. Netseher. Louvre, Paris. 5 1. 7 stämda i kvarter och terser), välvd botten och (för de mindre typerna) lägre sarger. Locket är av gran, bottnen av lönn, gripbräda, skruvar och strängknapp av eben-holts. V.-typen föreligger färdig före 1600 och har sedan endast förändrats i perifera detaljer: halsen har blivit längre, strängarna tjockare och mera spända (tidigare alltid av fårtarm, numera ofta av stål, g-strängen, numera även ofta d-strängen liksom alt-violinens, violoncellens och kontra-basens lägre strängar överspunnen med metalltråd). Större förändringar har däremot stråken undergått. -—-De äldsta fullt utbildade v.-erna byggdes av Gasparo da Salö (1542— 1609) i Brescia och av hans märkliga elever Giov. Paolo Maggini (1581— 1632) och Andreas *Amati (1535— efter 1611), jämte sina båda söner Antonio A. (ca 1559—1640) och Giro-lamo (Hieronymus) A. (efter 1556—■ 1630), grundaren av den berömda v.-byggarskolan i Cremona. Den sistnämndes son Nicola *A. (1596—1684) blev lärare till Antonio *Stradiva-ri(us) (1644—1737) och Andrea *Guarneri(us), som blev stamfar fölen hel v.-byggarsläkt, vars märkligaste medlem var Giuseppe Antonio *G. del Gesü. Till Nic. Amatis lärjungar hörde även Francesco Rug-giero (1645—1700), även han stamfar för en hel v.-byggardynasti, vidare S. Seraphin och möjligen även tyrolaren