1379 övertoner 1380 liar ö. k.-et fått stor betydelse ss. om-tydningsackord vid modulation: övertoner, deltoner, a 1 i -quottoner, kallas de svaga toner, som genom ljudkällans (strängens, den i ett rör instängda luftpelarens etc.) uppdelning i *aliquoter uppstår ovanför en ton, blandar sig med denna och ger den en stor del av dess karaktär (klangfärg), ö.-na upptäcktes av den franske munken Marin Mersenne (1588—1648) och fick sin förklaring av fysikern Joseph Sauveur (1653— 1716) i hans verk Principes d’acousti-que et de musique (1700—01). — An-stryker man t. ex. violoncellens C-sträng, som under ett visst tidsintervall (något mera än en sekund) ger 100 svängningar, delar sig strängen på mitten (1/2) och ger där en överton (c med 200 svängningar), på 1/3 (g med 300 sv.), 1li (c1 med 400 sv.) etc. Nedanstående notexempel ger ö.-serien upp till 16: de ö.-en: (Vissa av dessa ö.-er [7:e, ll:te, 13: de och 14: de] passar inte in i vårt tonsystem och saknar därför praktisk musikalisk betydelse. På våra pianon låter man därför klubborna slå på 1/7 av strängen, varigenom den för låga septiman kväves och därför saknas i pianotonen.) Samma ö.-serie får vi ovanför C, om ljudkällan är en luftpelare, som sättes i rörelse genom ett rörblad 1. genom läpparna (som i blås- instrumenten) 1. om den består av något annat elastiskt material. Dock har inte varje instrument hela ö.-serien representerad i sin ton. Om strängen är hård 1. ojämnt spunnen 1. om resonanslådan är av dåligt material 1. illa konstruerad, kan vissa ö.-er saknas i serien. Likaså kväver stråkens tryck på en viss punkt av strängen den 1. de ö.-er, som bildas just på denna punkt. (Därav skillnaden i tonkvalitet vid sul ponticello och sulla tastiera.) På liknande sätt kan vissa höga ö.-er stundom bli starkt framträdande (t. ex. horn- 1. trumpettonen vid starka kraftaccenter). — ö.-erna kan på stränginstrument isoleras genom att fingret lätt lägges på den punkt på strängen (aliquot), där ö.-en bildas. Därvid kväves strängens egenton och endast den flöjtartade ö.-en framträder (fla-geolett). På ett biåsinstrument isoleras ö.-erna genom *överblåsning, d. v. s. ändring av läppställningen (embou-churen). — Normalt är de understa ö.-erna starkast framträdande; ju högre man kommer i serien desto svagare blir ö.-erna. Toner som saknar 1. endast har svagt framträdande ö.-er (occarina, stämgaffel etc.) får en okroppslig, uttryckslös klang; bortfall av vissa ö.-er (t. ex. hos klarinetten 1. gedakterna i en orgel) ger tonen en viss bestämd karaktär. — ö.-erna har stor betydelse som grundlag för harmoniken i det durklangen har sin naturgivna förebild i över tonsseriens 4: de, 5: te och 6: te deltoner. Möjligen har också domi-nantseptiman sin förebild i dess 7: de delton (”naturliga septiman”). Däremot torde den omständigheten, att 10:de, 12: te och 15:de övertonen i serien bildar en mollklang knappast ha något sammanhang med vår uppfattning av mollklangen som konsonant klang. — Li 11.: J. Jeans, Välljud och missljud (sv. övers. 1942).