1377 överblåsning—överstigande kvintsextackord 1378 d. ä. som altviolinist. Denne grundade 1825 sin egen dansorkester, med vilken på 40-talet sonen Johann S. d. y:s konkurrerade, tills de båda orkestrarna efter faderns död sammanslogs och blev samtidens berömdaste dansorkester (senare under ledning även av Johann S. d. y:s bröder Joseph och Eduard). Wien blev valsens och senare även operettens huvudstad (operetter skrevs utom av J. Strauss d. y. av Fr. von Suppé, senare av C. Mill-öcker, C. Zeller, R. Heuberger; under det nya århundradet av Fr. Lehår, Leo Fall, E. Kålmån, senare Benatz-ky m. fl.). Vid klostret i St Flor ian, senare i Linz och Wien arbetade den unge Anton Bruckner med den symfoniska formens och den högromantiska symfoniorkesterns problem. Långsamt lyckades han nå sina konstnärliga ideal, trots löje och hån från den fruktade kritikern E. Hanslick i Neue Freie Presse. Den ena hälften av Wiens musikliv gick i Wagners tecken, den andra i Brahms’ (som från 60-talet med korta mellanrum var bosatt där). Till wagnerianerna slöt sig naturligtvis raden av unga talangfulla dirigenter (Mottl, Hans Richter, bröderna Schalk m. fl.) samt den unge liedkomponisten Hugo Wolf och senare den som orkester- och operaledare obestridligen geniale, som komponist ännu omtvistade Gustav Mahler; till ”brahminerna” först och främst Hanslick men även spetsarna bland Wiens musicerande kulturvärld (den märklige musikforskaren Nottebohm, kirurgen Th. Billroth, musikkritikern Max Kalbeck, sedermera Brahms’ biograf, o. a.). Vid sekelskiftet stod opera- och kon-sertlivet på sin konstnärliga höjdpunkt under Mahler, senare under F. Weingartner, Richard Strauss, Franz Schalk, Clemens Krauss, Furtwäng-ler och en rad andra geniala dirigenter. Jämte skapande musiker av äldre konservativare typ (W. Kienzl, Julius Bittner, Franz Schmidt m. fl.) förberedde Mahler, A. Zemlinsky, Fr. Schreker o. a. den ”nya wienskolan” med Arnold Schönberg som huvudman. Vid sitt framträdande vid seklets början högromantiker och impres- sionist slog han ca 1908 om och skapade en ny expressionistisk stil och gjorde tabula rasa med alla tidigare musikaliska formbegrepp. Omkring sig samlade han en rad unga entusiastiska anhängare (däribland E. Wel-lesc, Alban Berg, Anton Webern), som har tillämpat hans idéer var och en efter sin personliga typ. — Sedan Schönberg själv emigrerat till U. S. A. och hans lärjungar (som var illa sedda av den nationalsocialistiska regimen) spritts för alla vindar, har Wien återtagit sin konservativa prägel när det gäller skapande musik. (Wien har alltid varit misstänksam mot nyheter.) Vid andra världskrigets inbrott stod den i den mån det gällde konsert- och operaliv i främsta ledet. Detta gäller även den österrikiska landsorten, särskilt Salzburg, som anordnade årliga Mozartfestspel av internationell räckvidd. — Jfr Tyskland. — Litt.: Alexander Wite-schnik, Musik aus W’ien (Die Ge-schichte einer Weltbezauberung, 1943). Se vidare litt.-hänvisningarna under Tyskland och uppslagsorden på de behandlade musikerna. överblåsning, frambringandet av biåsinstrumentens naturtoner genom ändring av embouchuren, varigenom den i röret inblåsta luftpelaren tvingas att svänga 2, 3, 4, 5, 6 etc. gånger hastigare än grundtonen. På ett i C stämt instrument kan genom ö. åstadkommas tonerna c, g, c1, e1, g1, b1 (för låg), c2 och ett antal högre toner. Jfr Naturtonsserie, övertoner. överstigande intervaller är sådana, som är ett kromatiskt halvtons-steg större än rena 1. stora. Ö. i. blir vid omvändning förminskade, t. ex. överstigande sekund -j- förminskad septima = ren oktav. överstigande kvintsextackord kallas sådan ackordbildning, som är sammansatt av stor ters, ren kvint och överstigande sext från bastonen uppåt räknat, t. ex. f-a-c-diss. Ö. k. förekommer oftast ss. växeldominant och upplöser sig då i regel till domi-nantkvartsextackordet. Då ackordets överstigande sext kan enharmoniskt förväxlas till 1. från lilla septiman,