Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
biografen .152
pekar han, utoifi själva kinematografseendet även den psykologiskt högre och mera
ansträngande funktionen av bedömande. En känsla av ljusskygghet och stickning i ögonen
och understundom fibrillära ryckningar i ögonlocken äro vanliga symtom; yrsel eller lätt
svindel inträder understundom, mest vid åseendet av tåg- eller bilfärder, gungande skepp
o. d., men även vid seende av de vanliga bilderna hos en och annan mera känslig individ.
Orsaken till dessa fenomen torde möjligen vara att söka i en trötthet eller retning i centra
för ögonmuskeln.
D:r Billström låter sina resultat tala för sig själva, men en populär uttolkning har en
annan av censorerna, hr Berg, framlagt i intervjuform, gående ut därpå, att det gängse
talet om biografseendets »skadlighet» visat sig överdrivet. »Detta resultat», säger han vidare,
»kan minst av alla överraska oss censorer, som väl näst biografmaskinister äro de mest
utsatta, Naturligtvis tröttar ett långvarigt kinematografseende, såväl som allt annat seende,
det må nu sammanhänga med förströelse eller arbete, ja, möjligtvis mera än annat seende.
Men icke i den grad, som det stundom utmålas. Förutsatt naturligtvis, att synsinne och
fysik i övrigt äro normala. Summa summarum: ett måttligt åskådande av biografbilder
torde icke i och för sig utgöra fara för ett friskt öga, och vad som är måttligt ger. sig nog
individuellt tillkänna tydligt tillräckligt, för att den fullvuxne snart skall experimentera sig till
vetskap om vad han tål. Jag vet av min egen erfarenhet, att träning icke heller på detta
område saknar betydelse, och att man kan driva upp den ranson, man står ut med, ganska
högt utan att subjektiva ölägenheter starkare ger sig tillkänna.»
Häftstiftet.
Kubistisk humoresk.
»Bah!» utropade den självmedvetna
nutidsflickan med en tangoblinkning i
mungipan och ett sarkastiskt drag kring midjan,
»konsten är inte att fria, utan konsten är
att få ja!»
»Säger fröken Steppelin det», svarade den
artige aviaten-skådespelaren, vars glänsande
tandrad och uppfriskande andedräkt
vittnade om den olympiska kroppskulturens
välsignelsebringande verksamhet, »ni måste
väl dock medge att konsten består i att fria
så att man får ja, d. v. s. i detta fall er själv,
gudomliga revben!»
»Ur vilken pjäs har ni snattat det där?»
»Ur en opera, vars libretto håller på att
komponeras av övërståtnothållaren Ramsten
till musik maskinskriven av min mäktige
chef, direktör Albert Ramp, om namnet är
bekant!»
»Gud, vad ni pratar i dag», gnisslade
fröken Steppelin, kisande med öronen och kokett
gnolande på psalmen 718, 3 versen och
följande.
»Trodde ni kanske att jag citerade Olle
Hjortzbergs nya katekes för den mognade
medelåldern?»
Det var mitt på blanka förmiddagen och
Strömbergs måne sken förtroligt genom de
åt Humlegården . vettande döbattangerna,
vilkas genombrutna kristallrutor var en
ständig källa till den mitt emot boende
margaringrevinnans avund.
Aviatcn-skådc-spelaren hade kommit på visit, i halv å tre
kvarts avsikt att fria till fröken Bostonie
Steppelin, arvtagerskan till en avsevärd
själsförmögenhet — det sades ända till flera
myriader. Han liade med skickligt dold
flintskalle och öppet förakt för följderna
gjort upp en synnerligen genialisk
anfallsplan. Ehuru hans avsikter bort vara lika
genomskinliga som den unga damens svala
robe, vilken mera lät ana än dolde en syperb
combination, hade hon bitit på kroken, icke
anande att det spelade skämtet var ett grymt
allvar, ledande kanske till brudstolen och den
oundvikliga utbetalningen av åtminstone
halva hemgiften.
Just som hon nu kom att tänka på ordet
hemgift, utropade den ännu något blonde
mannen:
»Att bli gift, att få ett hem, hem, gift —
vad bryr jag mig då om hemgift, låter
Maupassant Othello snyfta i ’(Jyrano de
Bergerac!’»
»Jag ber er sluta med att citera Nordisk
familjebok», replikerade den stolta sköna
och visade en genombruten, sko, mot vilken
Cendrillons var som Peterskyrkan i Rom,
den största byggnad Odhners historia känner.
»Antag nu, fröken Bostonie, att jag friade
till er, vad skulle ni då svara?»
»Det beror alldeles på hur ni friadel»
»Hur? Ni menar om jag föllo på knä
ocli läte kärleksfraserna frasa som en
sidcn-chemise —»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
