Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pechlin, Carl Fredrik, Frih. v. Löwenbach
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pechlin, Carl Fredrik.
137
Enligt en mig meddelad muntlig tradition i orten,
skulle P. liksom andra fästningsfångar ocb innevånare
begrafvas på den landsförsamlings kyrkogård, hvartill
fästningen hör, men detta ville menigheten på intet sätt medgifva.
Han erhöll alltså sin hviloplats på stadens kyrkogård; dock
förmente folket sig hafva sett, huru hundarne om nätterna
en längre tid skällde på hans graf och sökte med sina fötter
uppgräfva hans lik.
P. hade varit gift med Anna Christina Plomgren,
dotter af den rike och i partierna på sin tid djupt invecklade
Commerce-Rådet Thomas Pl. och Brigitta Chr. Funck. Med
henne ägde ban sonen Johan Adolph f. 1762, död ogift
1834, som Major vid Amiralitetet, samt dottren Aurora
Fredrika f. 1764, död 1824, gift med Grefve Cronhjelm.
Desses dotter, Enkepresidentskan Sylvander, sista ättlingen
af familjen, ärfde slutligen bela förmögenheten. Denna
lärer icke varit obetydlig: det ännu så kallade Pecblinska
huset i Stockholm är ett af de ansenligare i staden. Deremot
lärer, enligt en tradition i orten, det vackra Ålhult till en
stor del såsom liqvid för spelförluster öfvergått till dess
sednare, ej längesedan aflidne ägare. Det var naturligt, att
denne politiske spelare under sysslolöshetens dagar skulle
taga sin tillflykt till kort och tärningar, för att dervid
försöka lyckan.
Jag har nu ur alla mig bekanta cch tillgängliga tryckta
och otryckta källor gjort mig all möda att hopleta de
vigtigaste data till charakteriserande af en man, i hvars
bedömande samtid och efterverld varit enige, ända till dess ban
i vår tid njutit den äran att uppställas i ett slags idealiskt
tyst och outgrundlig, den mina, ur hvars explosion han förutsåg en
statshvälfning. Han var själen. Anckarström och consorter voro
endast pionierer, revolutionens dagakarlar, de, likasom de
hurraba-sar den utan tvifvel hade fått, i fall den lyckats. — liela P:s lif
från 1772 (rättare 1742) till 1792 var troligtvis — ty om P.
får man endast tro; ban lät verlden aldrig komma till någon
visshet öfver sig och sina förslager — endast en fortsatt conspiration,
en serie af ett outtömligt hufvnds aldrig tröttnande, upproriska
verksamhet, ett noggrannt och aldrig försummadt hoplappande af genom
ödets skickelser splittrade projectcr, ett sorgfälligt sammanhållande
af materialier till en sammansvärjning, så att, om ett gynnsamt
tillfälle inträffade, om grundfond skulle vara att tillgripa, en basis
tillreds att£derpå agera. P. var utan tvifvel äregirig, men ej
skrytsam. Ilan tänkte under den sednare delen af sin lefnad på intet
mindre, än att ge sakernas ordning ett nytt skick, men ban gjorde
icke något väsen af sig. Ilan uppträdde icke bland skrikarne på
Riddarhuset, men i tysthet underminerade han thronen1’ in, m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
