Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg, Ephraim Otto - Runius, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
Runius, Johan.
infann sig en svär höftverk och tvang honom att inlaga
sängen, från hvilken han ieke mer uppsteg. Känseln försvann
i nedre delen af kroppen} fötterna kroknade och svullnade,
och värken blef förfärlig. Under grymma plågor tillbragte
R. hela året 1769; ändtligen infann sig förökad andtäppa
och vattusot, och gjorde den 19 Januari 1770 ett slut på
dessa långa lidanden. Tidens läkare kallade sjukdomen [-]thlhi-sis-] {+]thlhi-
sis+} ischiadica: sin grund hade den väl i labes dorsalis, om
hvars kännetecken och behandling läkarkonsten den tiden
kanske var mindre kunnig. Maka, slägt och fädernesland
sörjde förlusten af en redlig, dygdig, kunnig och snillrik man.
Skrifter: Tankar om ett rätt Kammar- och Skattläggnings-verk.
Sthm 1761. — Påminnelse vid Tjenstehjonsstadgan. Ib. 17C1.—
Tankar om Menniskans själ. Del. 1 o. 2. Sthm 1770. — 5 Rön i
K. Vet. Akad. Ilandl. se ofvanför.
(Kàllor: Åmino. T»1 i Vet. Akad. 1779 af Kryger. [Tio år derefter L5I1 inför
samma Akademie Edvard Runeberg Minnestal öfver samme talare, som 1770
firade Epliraim Ottoa förtjenster]. •— Gezelii Biogr. Lex. — Hammarsköld, om del
Philosoph. Studium, sid. 336 } , P.
RUNIUS, JOHAN.
Son af Prosten sirvid Runius i Larf, en prestgård i
Vestergötland, som sedermera blifvit bekant i svenska
lärdomshistorien såsom den Afzeliska slägtens fosterhem. Som
denna ligger vid landsvägen, plägade Carl XI stundom gästa
bos nämnde prostgubbe, om hvilken han i anledning af en
dess predikan, soin Konungen oförmodadt kom att höra,
berättas hafva yttrat: "Herr Arvid i Larf, Han är cn slarf."
Sonen Johan, född d. 1 Juni 1679, utmärkte sig redan i
Skara genom snillegåfvor och ungdomsyra; när ban 1700
ankom till Upsala, var ban faderlös och blottad pä alla
tillgångar: i en på svenska, tyska, fransyska, engelska och
latinska verser författad "Insinuationsskrift" till Prof. Lundius
klagar ban:
Jag drifves Lit och dit, liksom en flyktig rö,
Slätt intet Lar jag sjelf, måst tråda andras tiljor;
Min1 unga studier, som nyss uppruiine liljor,
Af motgångs bistra köld i späda blomman dö.
Sedermera förvärfvade ban äfven skicklighet att skrifva
grekisk vers, hvaraf åtskilliga förekomma i Dudaim, utan att
dock den classiska bildningen befinnes hafva haft någon
märklig inflytelse på hans egen skaldegåfva. Vid universitetet
berättas han hafva läst mycket, troligen dock mest
vitterlek, men svärmade ännu mera och var i glada lag en väl-»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
