Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rydelius, Andreas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68-
R y 1) b l i u g’, Andreas.
Primus, Elof Steuch, otvifvelaktigt pà engång känt sig för*
ödmjukad af studenten Rydelius och hela parnassen darra
under sina fötter vid det anfall denna mästare i Attisk kri»
tik ej mindre än i philosophisk Lakonism vägat mot sjelfva
grundvalarne för all förment metapbysisk visdom. Nu hade
den lekande studenten intagit en plats högre än parnassen.
Frän cathedern försvarade han ock med manlighet och
allvar speculationens rättigheter, men den Sokratiska ironiens
vapen hade ban ingalunda bortlaggt, och Platos dialektik,
den enda sanna, går igenom de flesta af Rydelii skrifter
såsom en gyllene tråd, ett fint och ädelt ined vetande af
dog-*-matismens hela skröplighet. Ty i det afseendet förnekade R,
ej sin tid att han, som det synes, med en viss dristighet
ponerade sina ontologiska satser och belt naivt betjenade sig
af det vedertagna philosophiska organon, hvars berättigande
då ännu icke egentligen var ifrågaställdt; men en lätt
Pene-lope-hand sväfvar öfver hela hans philosophem och stundom
utbrister den qväfda kritiken i skämtsam melancholi och rent
humanistiska sjelf betraktelser. R. helsades för Cartesian och
visserligen var han det i sin grundåskådning af tingen eller
i läran om idéerna, äfvensom det friska polemiska element
hos Cartesius mot scholastikernas "förskämda metaphysik",
denna "drottning i trasor", som R. kallar den på mer än ett
ställe, måste förnöjt honom; men jurare in verba magistri
var honom omöjligt och han förlustår sig ofta både i sina
"Förnuftsöfningar" och disputationer öfver de svagare
partierna af Cartesii system dem han funnit mera "roliga och
äfventyrliga" än egentligen "förderfliga och mot en god
upp-fostring stridande." I läran om Gud och hans förhållande
till verlden närmade ban sig mera Clarke, Buddeus ocb
Tsckiruhausen, dock utan att göra någonderas system belt
och hållet till sitt. Leibnitz’s harmonia præstabilita
förkastade haii såsom ej blott stridande mot menskliga
fribets-begreppet utan äfven och isynnerhet derföre, att det
underkastade Gud sjelf ett slags fatum. Lockes sensualism och
"tabula rasa" behagade honom ännu mindre. Spinoza, Bayle,
Hobhes och Thoinasius voro på engång föremål för hans
beundran, genom deras skarpsinnighet och lärdom, och för
hans ovilja, ja för hans bedröfvelse, genom den inre
eha-rakteren af deras systemer eller deras "bedrägeliga
grundmeningar." Han polemiserar tappert mot dem alla så väl i
sina "Sententiæ philos. fuudamentales", som i
förnuftsöfnin-garne. Mensklighetens religiösa och ethiska interessen voro
de högsta för honom, äfven såsom philosoph, och så snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
