Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg - Rühs, Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
R ü n s , Fredrik.
Christna lidehvarfven, och man bibehöll dessa enkla
cha-rakterer för deras större beqvämlighet. Uti Norge synes
man ännu icke kännt dem i nionde århundradet, helst det
på Island icke finnas några med runor försedda
minnesmärken; hade de åter varit inhemska i moderlandet, så skulle
utvandrarne, som bestodo af de förnämsta och mest bildade
af folket, väl bafva medfört dem.
Till Norge fördes Christendomen från England. Ej blott
Håkan den gode var der uppfödd i den nya läran, utan
äfven den mägtigt ingripande Olof Tryggvason vanns för dopet
på Sorlingska öarne och förmälde sig med en Irländsk
prinsessa och medförde prester och lärare. Redan bland Islands
första colonister funnos Christne, döpte i England och
Irland. En del af desse christnes efterkommande
återvände till hedendomen. En Isländska, Audur, hade
mottagit dopet och var ganska christligt sinnad; hon hade
böneställen på vissa höjder, der hon hade upprest kors: dessa
blefvo sedermera äfven för hennes hedniska anförvandter
särdeles heliga, da uppreste der afguda-altaren (jfr
Land-namabok i 10). På detta sätt måste nödvändigt mångahanda
kunskaper och erfarenheter sprida sig från christna till
hedningar, och äfven många christliga sedvänjor och åsigter
öfvergå till dem.
Olof Tryggvason sträckte sitt omvändclsenit äfven till
Island. I hans hof funnos flera döpte Isländare; dessa åtogo
sig att förkunna sina bröder Evangelium. Ledsagade af flere
andliga och rikligt försedde för alla behof, funno de snart
rnnor" (jfr Rasks 1(1. Gramm. s. 2."), bör enligt Sjöborg (Saml. 1.5 i)
läsas: "Thor bögg dessa runor." Thor eller Thore är ett nomcn
proprium, som brukas än i dag, och innebär således intet hedniskt
vedermäle. Vidare anförer Geijer en sten med runinskrift, funnen i
en graf bredvid en urna, som skulle antyda ett äldre tidehvarf.
Sjöborg yttrar äfven härom [I. 7ß] sin tvekan, och Wallman [Vitt.Äk.
Ilaiull. XIV. 96] anser denna urna vara ett krigsbyte, ocli icke
ursprungligen en krigsurna, samt sålunda intet bevisande i afseende på
grafvens ålder. Stenen anföres uti Iduna V. 85 och upptaget äfven
i Wieselgrens Smålands-Reskrifning I. 85. Wallman anmärker, att
"runorna, förut endast begagnade såsom mystiska tecken med förment
magisk förmåga, användes sedan till minnesskrifter öfver aflidna,
hvilket bruk otvifvelaktigt för sin upprinnelse har att tacka
chri-s ten domen och endast är en efterbildning af inscriptionerna
på de Christnas grafvårdar." Äfven Nilsson (Skand. Urinvånare VI.
12) yttrar: "Skriftspråket lärer vara yngre i Skandinavien än
mången synes förmoda. Troligast inkom det först med, eller kort
före, Christandomcn. Allt hvad tom ligger förut är hos ost idel
tradition; och denna synes mig vara något cmidigt behandlad."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
