Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sunnanväder, Peter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sunnanväder, Peter.
203
tionen i Norge utgick derföre heller icke från det lärda
ståndet; man finner ej en gång, med undantag af Huitfelds
berättelse om munken Antonii predikan i Bergen, att den
nya läran förkunnades för folket eller att någon ansedd
andlig förklarat sig för densamma, förr än de verldslige
makt-bafvande med full ifver reformerade på sitt vis. Desse
herrar funno nemligen i reformationen ett beqvämt medel
att rikta sig sjelfva och att utestänga från Riksrådet ett
stånd, som oftast hade bildat det nationala oppositionspartiet
mot den danska adelns inträngande; och man kan ej läsa
denna tids brefvexling*) mellan Rung, Riksråd, Adel och
Presterskap utan att allt mer stärkas i den öfvertygelsen, att
sjelfva religionsförbätlringen var dem alla ett likgiltigt och
oväsendtligt föremål, under det frågan hufvudsakligen vände
sig om hvem som skulle få lejonparten af det rika bytet.
Härvid föllo naturligtvis klostren främst i ögonen. Luthers
exempel och hans skrifter emot munkväsendet, klostrens
secularisation i andra protestantiska länder, och framförallt
måhända de norska klostrens jemförelsevis betydliga
rikedomar frestade kungar och adel alltför mycket, för att de
länge skulle kunnat afhålla sig från att härma Tyskarne.
Dessa egennyttiga bevekelsegrunder för kyrkoväsendets
reform är dess skuggsida, och har i dess fienders hander
varit ett farligt, ofta med framgång fört vapen mot
protestan-terne; och uti intet land, ej ens Sverige undantaget, synas
de hafva framträdt mera uppenbart och mindre följda af
öfvertygelsen om sjelfva reformens vigt och nödvändighet,
än just i Norge. Alla dagens reformfrågor vände sig
omkring de rent verldsliga penninginteressena, om den eller
den danske riddaren skulle hafva biskopens län eller
klostrets gods. Den ofvannnämnde V. Lunge synes varit den
ende verldslige magnat, som fattat det kyrkliga vid Luthers
reformation, i det han gynnade och sjelf ställde sig i
spetsen för den nya lärans anhängare. Med vetenskapliga skäl
ses deremot partierne ej hafva mött hvarandra; allt antog
charakteren af en politisk hvälfning. Då de danska
adelsmännen Lunge, Nils Lykke, Erik Gyldensticrne, Truid
Ulfsland, Klaus och Esge Bilde m. fi. gynnade Lutheranerne,
och allt för tydligt lade i dagen, att de på denna väg
om dess styrelse; ocli det var blott en följd af den tagna
bestämmelsen, att kungar och magnater tillryckte sig än en, än en annan del
af det rika bytet.
*) Denna finnes i sällsynt fullständighet gonom de från München
erhållna qvarlefvorna af Erkebiskop Olofs archiv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
