Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tranér, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30C
T k a n É n , Johan.
Minnesfalaren anför derefter ett särskildt prof af hans
tysta välgörenhet. Mest verkade han för ungdomens väl
genom anskaffande af conditioner, af hvilka han kanske
bort-gaf flera än alla de öfriga lärarne tillsammans, hvilket
kostade honom mycken möda och brefvexling och stundom
förtretligheter. Efter Tranérs tid blef Sjöbring en patronus
i denna väg.
Ehuru af Aristipps skola var Tr. en Stoiker ijernvilja,
charakterens fasthet och tålamod. Sina många plågor bar
ban utan knot, och öfver sina motgångar i befordringsvägen
beklagade han sig endast inför förtrognare vänner. Kärlek
till oberoende förmådde honom att återförvisa en
betydligare insamling, som Biskop Lindblom hade i födelse-stiftet
föranstaltat under hans förut omtalta långa sjukdom, som
alldeles tömt hans tillgångar. Och dock ville ban oinskränkt
herrska öfver de ynglingar, som med honom stodo i beröring.
Vi sluta hans charaktersteckning med Minnestalarens
målning: "Han var af naturen god. Men denna godhet var
ojemn och sig olik. Det gafs ögonblick, då hon var väl
omslöjad, sedd i offerstunden blott af Gud; ögonblick, då
hon illa sökte dölja sig under den genomskinliga drägten.
Och detta hade sin grund i den blaudning af styrka och
svaghet, hvaraf hans natur var en sammansättning, och
mellan hvilka hela hans lif var en oförsonad strid. Styrkan
röjdes i hans höga mål: i den ifver, den kraft, de
uppoffringar ban deråt egnade: — svagheten deri, att ban ville
ses, uppmärksammas, behjertas. — Icke glömsk af andras
förtjenst, ville han sjelf icke glömmas. Verlden fick gerna
se, att han egde fel, endast den ej förbisåg, att hau ock
egde dygder; gerna att ban i något var liten, endast den
såg, att han i något var stor. Det var endast tvenne fel,
han ständigt sökte dölja: det, att han alltid var svag för
andras omdömen; det, att han stundom var det i omdömen
öfver dem. Ty en städad yta, ett behagligt umgänge, en
fin takt gällde bos honom mycket. De voro nästan en dygd,
för hvilken ban hade lätt att öfverbalka bristerna i det inre>
Men om ban så någon gång kunde förbise äfven betydande
brister, glömde han ingalunda för den skrofliga ytan för>
tjenstcrna. Han var fast i vänskap, orygglig i löften, och
förtroendet fann inom hans bröst ett säkert förvar. Det gafs
blott tvenne ovänner, till hvilka ban bar hat, slöseri och
lättja. Han förenade, med ett högtsträfvande det stora
eftertraktande sinne, en jernhård vilja, som offrade jemnt
så mycket åt lifvets nöjen, som dermed kunde stå tillsam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
