Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg - Tollstadius, Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tollstadius, Erik.
’269
så väl lårare som Åhörare, hvilka kommo, dels af
nyfikenhet, dels i afvogt uppsåt för alt uppsnappa något, som de
kunde vränga och förlyda, blefvo stundom hoptals rörda,
slagna, vunna, afväpnade, så att många gåfvo hos sig rum
för Guds uppväckande röst, upptäckte för honom sitt onda
uppsåt och blefvo hans vänner." "Man såg hans anlete,
såsom en Engels anlete", så att delta af Christus sjelf gifna namn
åt sina sändebud, Upp.B. 2: 3, här verkliggjordes: "Ar det en
menniska eller en Engel på predikstolen’?" sades det ner i
kyrkan. Man betygade bonom öfverallt och öfverljudt och
förundrade sig öfver de nåderika ord, som gingo af hans mun och
ljödo från hans läppar. Sådant hade ingen hört förut, ty värr,
icke ens hört omtalas, ehuru så varit Jesu Christi röst
genom sina sändebud i alla tider, visserligen icke alltid lika
rik, men alltid lika helsosam och sann; och, som lefvande
ande och kraft, till näring för nådehungriga själar,
strömmade från hans lärostol, så drogs till bonom allt, ehuru
utan all afsigt å hans sida, ehvar någon hunger efter san?
ning och Guds ord fanns eller kunde uppväckas. Den som i
svagheten tecknar dessa drag af en Christi tjenares vandel
på begäran och efter en väns anmodan, hvilken han för
samvetets skull icke vågat neka det, har sjelf känt tre af
hans andeliga barn. En af dessa, enka vid 06 år, var
medlem af hans församling och hade af Tollstadius blifvit
beredd till sin första nattvardsgång. Man får derföre
förlåta henne att hon var vän af kyrka och prest. Don hade
varit blind i 30 år och sängliggande i 20 år, då hon, i
visshet om sin dödsstund, begärde Nattvarden för sista
gången i tiden. Sedan den var gifven, framtog hon ur
fattigdomens gömma en blank Itiksdaler, som legat aflagd och
orörd, oaktadt de största behof, allt ifrån hennes ungdom,
för att tilldelas den prest, som, värdig eller ovärdig, skulle
räcka henne sacramentet på dödssängen. Det var en enkans
skärf i offerkistan i hennes uppsåt; huru den var i
emotta-garens, deröfver vare Gud domaren. Att höra henne tala
om sin Skriflfader, det var såsom hörde man ett af barnen,
på hvilka Jesus lagt sina bänder. Den andra, en blind,
hög-åldrig man från ett fattighus i hufvudstaden, träffades på
besök hos åldriga, fromma vänner. Jag kom långväga ifrån
och hugnade dessa med bref från en trossyster. Då vi en
stund samtalat, utbrast med tårar den gamle, som
förmodligen märkt någon liknelse till tron på Christum hos
främlingen: "Jag är Tollstadii lärjunge: blif hans efterföljare,
gossel jag hör att du år prest." Jag svarade: "Blif du min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
