Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallin, Johan Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
W allin, Johan Olof.
520
återgången till det gamla systemet skulle hetydligen försvåra
psalmverkets antagande af menigheterna. A andra sidan
undföll honom icke, såsom vi förmoda, att den Hæffnerska
behandlingen af choralerna stod i närmare öfverensstämmelse
med den ande som ledde honom sjelf vid den varsammare
behandlingen af de gamla psalmerna. En lycklig stjerna
ville att Geijer i musiken var Hælfners lärjunge, och att han
var bekant med W. sedan 1805, "då (berättar G.) vi vunno
hvar sitt pris i Svenska Akademien och visade hvarandra
våra penningar. ... Min närmare bekantskap med salig Erkeb.
Wallin daterar sig från den tid då ban begynte sitt
psalmboksarbete. Han gjorde mig den hedern att stundom
rådfråga mig och uppmuntrade mig pä det vänligaste till egna
försök. Jag var under en stor del af denna tid med honom
i brefvexling, synnerligen angående den musikaliska delen af
arbetet, i hvilket afseende jag merendels var tolk och
medlare emellan honom och svenska choralbokens förtjenstfull
utgifvare, Kapellmästaren Haeffner." Man misstager sig visst
icke, om man anser det varit Geijers råd och förespråk, som
slutligen bestämde W. att gifva företrädet åt den
grundlärde, tyska hedersmannen.
Allmänna rösten tilldömde W. äfven högsta rummet
som andlig talare. Då ban beträdde den presterliga
banan, stod Lehnberg ännu i ofördunklad glans och hans
predikosätt gällde som det högsta och enda rätta. I
tidehvarfvet närmast fore honom hade fritänkeriet rigtat sina
sarkasmers glödande pilar mot kyrkan, bekämpat religionen,
låtsande sig blott anfalla vidskepelsen, och, i de s. k.
bildades ögon, ansågs dess sak som objelpligen förlorad: efter
gycklet följde hånet; revolutionen trampade på korset,
besudlade de heliga kärlen, bröt upp grifterna och utkastade
de dödas ben, och ut- och invoterade ömsom Gud efter
röst-pluraliteten. I en mera sansad tid insåg man dock, att en
statsreligion kunde vara gagnelig nog som en
statsinstitution. Svenska Akademien utsatte till prisämne: "Om
Religionens nödvändighet för Samhällets bestånd"; den dugde
rätt bra, för att skrämma de okunniga med helvetet, och
man förlät ädelmodigt presterne, såsom idkande ett yrke,
som vore ungefär lika nyttigt som den tidens diplomatik,
såsom ett lögnens och svekets statsborgerligt nyttiga medel.
Med diplomatiken bedrogo furstarne hvarandra, med
religionen bedrog man folket. Sådan var den mest toleranta,
den högsta åsigten om religionen hvartill tidehvarfvet kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
