Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Bergius, Nicolaus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
Bergius, Nicolaus.
sig blifva både timligt och evigt lycksalig, om ban fick
uppbyggas genom hennes omgänge: ban hoppades, alt den
högaktning, hon ofta yttrat för Presteståndet framför andra stånd,
skulle komma iifven bonoui till godo, och ban vågade öppna
för henne sitt hjerta. Hon blef förfårad, had honom utrota
dessa tankar, föreställde honom, huru hon skulle blifva
förtalad och ban hatad, om något sådant märktes, oeh flydde
honom så en lång tid. Bergius föll då i svårmodighet, ocb
Fröken Christiana hörde det med deltagande. Sjelf satte hon
föga pris på den yttre glans, som tillhörde hennes börd:
helst sysselsatte hon sig med andaktsöfningar, med läsning
af Bibeln och andra uppbyggliga skrifter: i sitt hjerta var hon
rörd och ej obenägen för Bergii förslag; men å andra sidan
fann bon, att hennes höga slägtingar aldrig skulle samtycka
till ett sådant giftermål och att hon aldrig skulle kunna
ingå en sådan förening, utan att slita de kära blodsbanden. Ja,
bon fruktade till och mod, att ett sådant äktenskap torde
innebära någon synd och förargelse: så mägtig var den tidens
fördom äfven öfver henne, oaktadt hennes ädla tänkesätt och
uppböjda bildning. Tvänne Prester, som i tysthet
rådfrågades, afgåfvo utlåtanden, hvilka syntes undanrödja dessa
betänkligheter, och Luther, hvars skrifter, niist Bibeln, hon
flitigast läste, hade ytlrat: "I längden lärer det ej räcka till,
att gifta idel Adel med Adel. Om vi än för verlden arc
o-lika, så äre vi dock för Gud alle like, Adams barn, Guds
creatur, och är ju en menniska den andra värd." Annu
något tveksam, svarade bon ändteligen Bergius, att bon alldeles
icke ville öfvergifva sin Faster, så länge hon vore i behof af
hennes skötsel, eller låta heune veta det, emedan bon, efter
verldens manér, skulle tycka henne bli olycklig ocb deröfver
bedröfva sig: kunde ban emellertid vända sitt hjerta till någon
annan, gjorde han bättre: i annat fall skulle hon, när
omständigheterna det tilläto, taga honom, så framt ingen kunde
öfvertyga henne, alt hon dermed gjorde någon "synd eller
ärgelse," och emellertid, så länge ban icke kunde taga
någon annan, skulle hon ej heller tänka på någon. Dermed
var ban nöjd, och hon hade ro. Men en dag bände, alt en
Fröken, hennes slägtinge, fann ett bref ifrån Bergius, hvilket
röjde hemligheten. Hon bestormade Fröken Christiana med
förebråelser, sade att det vore en synd oeh skam och ärgelse
att gå ur sitt stånd och taga en prest; hon trodde henne icke
om att vilja göra det, men att reflectcra derpå vore redan
synd o. s. v. Christiana Oxenstjerna, oupphörligt plägad, ät-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
