Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Wåhlin, Lars Peter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wåhlin, Lars 1’eler.
2G5
lemnade academlen och kathedreu. När han fördenskull 1830
sökte prim. theol. professoratet och domprosteriet i Lund, så
väckte det baif röruudran och nästan helt motstånd. De
yugre önskade en än större intelligens för en ny tid (Tho-’
mander), ehuru de önskande hörde Ull dem, som ej hade
rösträttighet vid frågans afgörande; de äldre äskade
hvarken en äldre eller eu yngre tids intelligens och de segrade.
Detta hör till det vauliga, derutinnan sällan afbrott ske, då
den afgörande blott "ser striden, men Icke meningen deri."
Numera lärer väl ingen sätta i fråga, i fall det någonsin af
någon med omdöme på allvar blifvit ifrågasatt, att L. P.
Wåhlin skulle vida bättre fyllt den sökta lärostolen, än den
man, som Ock segrande intaga den, sedan alla hithörande
strider blifvit utkämpade. Detta sade honom också hans
sjelfmedvetande så högt, att han var den, som kanske
ifrigast deltog i striden, och i sin besvärsskrift till K. M:t
med särdeles skärpa bedömde D:r Hellstenius. Wåhlin hade
fått fyra röster, tre till 2:dra och en till första
förslagsrummet. Bland dessa röster var äfven Professor Holmbergssons,
som i sitt votum fästat en synnerlig vigt vid renlärigheten;
och om den sauivetsgranue professorn härmed rigtade siti
hugg åt flera af de sökande, så kunde det dock icke blifva
oklart, att det enkannerligen gällde Hellstenius, som ar
honom helt och hållet uteslöts och med detsamma kom att gå
miste om första rummet, hvartill han eljest hade enhällig
kallelse. W. underlåt icke att 1 sina besvär begagna sig af
denna omständighet, och vidrörde helt oförtäckt att II. egde
mer än "noga kännedom om den farliga Svedenborgianismen."
Men H. var icke den ende, på hvars namn de Wåhlinska
besvären sökte sätta en ofördelaktig stämpel. W. erkände
inför H. M:t att händelsen med det förslag, från hvilket ban
blifvit utesluten, var för honom sårande, och 1 känslan deraf
lät han förleda sig att så inrätta sin besvärsskrift, att hon
måste blifva sårande för nästan alla, soin stodo honom vid
detta befordringsmål i vägen. Detta förfaringssätt
framkallade ock en mängd hårda omdömen öfver honom tillbaka af
dem, som hade att afgifva förklaringar. Honom lades till
last ej mindre uppenbara osanningar i mönstrandet af andras
brister, än ett omåttligt skryt i anmälandet af egna
förtjenster, så att han till och med af en Cons. Ledamot benämndes
storskrytare. Onekligen var den ton, i hvilken ban "klagade",
mera högstämd än som med blott vanlig ödmjukhet kan
synas förenbart. Att han troget framhöll, huru högt hans
kunskaper blifvit fordom vitsordade, huru han ined de lärda i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
