Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Geijer, Erik Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G b i i E n, Erik Gustaf.
133
bus. ... En min fadets vän skref till en af sina
ungdomsvänner och anbefallte mig till det bästa. Den högt uppsatte
mannens svar blef mig visadt. Det innehöll, att man gjort
sig underrättad om mig på annat hall. Denna forskning vid
Universitetet hade ej utfallit till min fördel. Jag vore en
yngling utan stadga. — Det var min första erfarenhet af hvad
namn och rykte vill säga. Jag tyckte mig utpek:id för
verlden. Mitt bela väsende kom i uppror, för att afskudda den
oförtänkta namnkunnigheten genom förvärfvandet af en bättre.
Så grep jag till pennan; och skref Äreminnet öfver Steft
Sture d. äldre, till täfling i Sv. Akademien år 1803. —
Rädd och med största hemlighet gick jag till verket. — Jag
visste ej ens, då tankan uppstod, hvilket prisämne var utsatt
for året. Det skulle stå i Post- och InrikesTidningarne,
hvilka, efter att ha gjort sin rund i socknen, stadnade i
Prest-gården. En Augusti-afton vandrade jag, med mitt bekymmer
åstad dit, och begärde, under någon förevändning, af
Com-ministern, att få se hvad som kunde vara öfrigt af
Tidningarne för året. — Han drog fram en gammal bordslåda, der,
bland ostskalkar och brödbitar, en bundt mer och mindre
fullständiga numror var instucken, och lyckligtvis ibland dem, den
jag sökte. På vägen hem erfor jag först hvad det vill säga,
att gå hafvande med ett vittert foster. Tidningsbladet blef
mig ordenteligen tungt i fickan. Mina tankar voro alla
liksom på flykt. Mig tycktes jag sökte dem, medan fötterna,
under en sent på qvällen fortsatt vandring, stötte emot stock
och sten. Jag kunde ej sofva. Följande dagen slog jag upp
och läste, under ångest och suckande, i Dalins Svenska
Historia, som (defect) fanns i huset, hvad som rörde min hjelte.
Det var alla mina källor. Jag vet mig aldrig läst någonting
så svårsmält; och likväl skulle deraf utdragas den aldrafinaste
saften af en doftande vältalighet. Det var ett arbete! Lycka,
att den gamle Riksföreståndaren ej kännt det ännu i sin graf.
— Sedan man någorlunda kommit till rätta med ämnet, var
en ej ringa svårighet att få det på papperet. Min far var en
sträng hushållare med sådant. Jag måste erkänna, att jag
hemligen och olofligt tillgrep hvad jag behöfde. — Jag
gömde mitt rof i ett gammalt tommt väggurs-foderal; dit ock Sten
Sture, allt efter som det skrefs, ark för ark, nedsteg. Att
bibehålla hemligheten, var ej lätt i ett hus, der alla voro
vane att veta om hvarandras göromål. Likväl lyckades det
mig utan förtrogen; och en vacker afton sänkte jag ined
darrande hand och klappande hjerta milt arbete, rsnskrifret och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
