Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren, Johan Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27 Kellgren, Johan Ilenrik.
der: det Tar ett nit, en värma för Svenska Vitterhetens
förkofran och heder, som följde honom beständigt genom ett
plågsamt lif, och som ännu var hans sista passion i den stund
han skref dessa rader." I ett annat bref till Leopold sätter
han sig sjelf under sin medtäflare *).
De samlefvade och den närmast efter den stora skaldens
bortgång följande tiden betraktade honom icke blott såsom
den ypperste bland Sveas sångare, utan ock nästan alla hans
alster såsom oöfverträffliga och hans æsthetiska domar såsom
afgörande för alla tider. Den med 1810 hos oss vaknade
kritiken har rättat sig efter hans egen föreskrift att "beundra med
urskillning", och stängt dessa loford inom behöriga gränsor;
men jemväl den strängaste pröfning har funnit K. nog stor,
för att alltid utgöra ett föremål för Sveriges kärlek och
vördnad, äfven sedan hans hufvud förlorat den falska gloria
hvarmed den blinda förgudningen omgifvet den. Den
oväldige granskaren måste börja med att anmärka, att K. egde
icke det slags snille, som inom tankens eller diktens riken
öppnar nya rymder, bryter nya malmgångar, banar nya
vägar. Deremot egde ban ett ljust omdöme, en fin takt, ett
för det ädla och sköna öppet sinne, ett fint öra för sångens
toner, värma för fosterländska vitterheten, samt framförallt
ett af ömhet och känsla flödande hjerta, som dock sällan
förlorade sig i blödighet och maktlös vekhet. Kanske skulle
han kortast kunna betecknas såsom känslans och behagens
skald. Ljufheten var grundtonen i hans strängaspel, och
öfverallt der hans hjerta fritt kunde uttala sig, var hans sång
säker att finna en väg till beslägtade sinnen. Derjemte
förenade ban en lekande qvickhet, som likväl, då skalden
trodde sig strida för högre sanningar, kunde antaga en
Juvena-lisk skärpa. I allmänhet var hans bildningsgåfva mera
rörlig än djup, mera omfattande än uppfinningsrik. Han
förökade svenska lyran med flera nya strängar, och hvarje ton
var ren och skär. Derföre skall på minnets stjernhvalf
Kellgrens Lyra stråla evigt o fördunklad.
Såsom dramatisk skald står ban åter på en
underordnad linia. Arten af hans snille tillät honom icke att
försätta sig utom sig sjelf, icke att intränga i främmande
tider eller tänka sig in i främmande charakterer, ocli om han
*) "Det är då i himlen sagdt, att T. skall öfverträffa mig i hvad
slag ocli hvad ton som valdes" — skref Kellgren till Leopold d. 6
Mars 1789.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
