Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren, Johan Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41 Kellgren, Johan Ilenrik.
forskaren, han, som, detta oaktadt, skref en ren, värdig
och flärdlös stil, utestängdes från befordringar och från
Svenska Akademien, afspisades med en ringa pension oeh
bemöttes af de vittre med köld och likgilltighet. I
hänseende till honom äro alla försök fåfänga, att rentvätta dem
som innehade makten inom samhället och vitterheten.
Besinnar man allt detta, inser man att Kellgren på en
gång, var en coryphé för tidsandan inom Sverige, och
tillika dess tjenare, och detta sistnämde i en grad, som icke
kan gifva honom ett rum bland sjelfständiga snillen.
Ensidiga studier och yttre förhållanden bidrogo att qvarhålla
honom på denna föga upphöjda ståndpunkt. Hans
philosophiska bildning stod på grundvalen af den Loeke’sl;a
sinnlighetsläran; han betraktade Boileau och Marmontel såsom
den æsthetiska lagstiftningens Moses och propheter, och
Voltaire var den Apollo, hvars utspråk redan ett halft sekel
hade gällt såsom ofelbara i bela det bildade Europa, och
för hvars utminuterande och användande på inhemska
förhållanden Stockholms Posten gjorde sig till en Pythia. Vi
anmärka detta icke för att klandra den odödlige mannen, utan
för att teckna honom såsom tidsgestalt och bestämma hans
plats i svenska odlingens historia. Villigt medgifva vi, att
det, för att bryta dessa af fördomen helgade bojor, skulle
hafva erfordrats en helt annan art af snifle än Kellgren egde,
skulle erfordrats en mera sjelfständig ställning än den
tju-guåttaåriga magistern, den grefliga informatorn och den
sedermera af Voltaires kungliga förgudare pensionerade
litera-tÖren vid sitt första uppträde innehade. Dertill — upprepa
vi — skulle också erfordrats ett djupare snille o©h
grundligare forskningar. Vi kunna väl icke noga angifva den
höjd, hvartill Kellgrens bildning hunnit.. Utan tvifvel var
den hufvudsakligen endast vitter, och höll sig inom de
grän-sor, som den så kallade goda smaken bestämt: d. v. s. till
vissa af Roms och Englands skalder, hvartill naturligtvis kom
en mera utvidgad kännedom af fransyska vitterheten efter
Corneille^ tid. Om Homerus och den grekiska tragedien
hyste ban, liksom Voltaire, skefva och vidunderliga
föreställningar: det hörde väl till jargonen att berömma dem, men
man ansåg dem i sjelfva verket i jemförelse med Virgilius
och med Corneille och Racine såsom halfbarbarer. Om
Shakespeare och Milton talade K. lika oblidt, som hans fransyska
mästare, om Goethe dömde han, på eget ansvar, lika cnfal-
BIOGR. LEI. VH. 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
