Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren, Johan Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
Kellgren, Johan Ilenrik.
digt, och vid detta omdöme förblef Sverige ännu i femtonår
efter Kellgrens död. sedan likväl Goethe under denna tid
från en lysande stjerna växt till en planet af första
storleken. Om den litterära emancipation, som Lessing började,
hade man också hos oss ännu ingen aning, och om den
vitterhet som der med Rlopstock uppblomstrade och vid
Kellgrens död redan hunnit till betydande höjd, oeh utvecklat
många af sina skönaste knoppar, visste man föga mer, ehuru
Danmark redan tidigt bemäktigade sig dess frukter. En stor
tänkare af en med Lessing oeli Winckelmann beslägtad natur
egde nationen sjelf: men, ehuru stående i thronens
grannskap, gjorde vitterlieten intet försök att inforlifva sig med
honom: man begapade honom blott som en kometisk,
förstörande natur, hvilken också i sjelfva verket icke passade in
för den konstgjorda vitterhet, som man nu höll på att, efter
de förment bästa utländska mönster, tillskapa i Sverige, och
hvars ensidighet — ty äfven denne store man kan derifrån
icke frikännas — låg åt en rakt motsatt rigtning. För hela
sin samtid var Ehrensvärd en obekant storhet: hans bana
gick metcoriskt glänsande förbi hans samlefvande, oeh
Svenska Akademien hade ingen stol för Sveriges sjelfständigaste
snille. Hos honom fanns också intet bemödande att gripa
in i samtidens vittra bildning eller komma i beröring med
dess tongifvare; och detta, jemte lians höga ställning i
samhället, skyddade honom från polemik. Annorlunda var
förhållandet mecl Thorild: man känner den bittra strid, som
fördes mellan honom och Kellgren, hvars vapen sedermera
upptogs af Leopold. Utan tvifvel leddes K. i denna strid,
hvaruti ban icke var den öfverlägsna, af ren öfvertygelse,
af ädelt nit för hvad ban ansåg för rätt och sannt,
ehuruväl sedermera ömsesidig ensidighet och ömsesidigt
misskännande af hvarandras förtjenster förde fejden inom
personlighetens område och förledde de kämpande att mot
hvarandra bruka förgiftade vapen. Svårligen kunde också mera
motsatta naturer, mera skiljaktiga åsigter fientligt
sammanträffa, än då K. lyfte kritikens svärd emot Passionernas
Sångare. Den sednare full af uppbrusning och oerhörda ideer,
drifven af ett slags Orphiskt-Bacchantisk enthusiastisk
naturdyrkan , men tillika metapkysisk, abstrakt, ensidig *), kraft-
*) Så sjöng ban t. ex. i Passionerna:
Ossian, Skaldernas Konung, för hvilken Naturen står hörsam,
Ack, för hvilken Homerus försvinner och Voltaire är intet!
Milton spänner sin flygt, och svindlar, och hinner dig icke!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
