Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren, Johan Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43 Kellgren, Johan Ilenrik.
full men öfverspänd, rusaile fram for att med ungdomligt
öivermod störta de altaren, för hvilkas öfversteprest i
norden Kellgren var erkänd, och en fiende, som han nyss
helsat med titeln af "behagens skald." Emellan sådana kämpar
gafs ingen försoning.
Annars hade det förut icke just hört till arten af
Stockholms Postens kritik, att mycket sysselsätta sig med de
högre snillena, eller med de granskade styckenas idcer och
syftning, eller att i anledning deraf utveckla egna æs the tiska
åsigter. Den hade hittills mestadels vändt sin fruktansvärda
lans och löjets brinnande pilar mot rimsmidare och i dessas
arbeten mest rigtat anfallen mot det formella, enskilda
uttryck och rim. Vi anmärka detta; vi klandra det icke. På
den punkt som svenska vitterheten ännu befann sig, värdet
först nödvändigt att rensa platsen, innan man kunde bygga;
språket måste först städas, innan det egde förmåga att
uttala det höga och sköna; sjelfsvåld och barbari måste
bannlysas, innan sången och talekonsten kunde vinna behag för
bildade öron. Falska bilder, falska rim, missklang, oädla
ord, vårdslösa och språkorigtiga uttryck voro dödssynder,
for hvilka K. aldrig hyste förbarmande, och de förtjenster
som ban i detta hänseende visade modersmålet dels genom
sina granskningar, dels genom egna mönster på vers och
prosa, äro odödliga och kunna icke högt nog uppskattas.
Visserligen skulle dessa bemödanden blifvit än mera
fruktbärande, om han ej, i sin puritanska ifver, bortrensat
alltför mycket, om ban tillåtit sig och andra större friheter,
om han vidgat skriftspråket genom smakfulla lån ur
hvar-dagstalet, dialekterna, fornsvenskan och de närskyldare
språken, hellre än att sluta det upphöjdare talet inom en alltför
tråug krets och fylla ordbehofvet ur fransyskan. Men låtom
oss icke fordra allt af dem, som göra mycket! Rosenstein,
ehuru hörande till samma skola, har redan sjelf till någon
del medgifvit denna ensidighet.
Vid de flesta af dessa anmärkningar hafva vi isynnerhet
haft afseende på Kellgrens äldre period; ty under loppet af
hans femtonåriga bana hade, såsom det synes, hans åsigter
undergått betydliga förändringar. Hans djupa känsla, hans
varma hjerta, hans sunda omdöme måste göra uppror emot
de grundsatser, dem hans af fördomar omsnärjda förstånd
hittills hyllat som de enda rigtiga, och dem hans reflexion
likväl icke var sjelfständig nog att på en gång och helt och
hållet afskudda sig. Sålunda blef bela hans lif en fortsatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
