Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren, Johan Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 Kellgren, Johan Ilenrik.
kamp mellan hans bättre Genius och en förvänd tidsanda,
från hvilken ban icke hann slita sig lös, — en förborgad
strid emellan en förvänd theori och en ädel naturinstinkt,
från hvars djup skiftvis uppblossade flammor af en liög
poetisk verldsåskådning, hvarvid han framträdde vida
öfverlägsen den tid, hvars tjenare lian var. Redan samma år, som
Stockholms Posten grundlades, alstrade brytningen mellan
ynglingens idealiska drömmar och lifvets skoningslösa
verkligheter sången En ynglings inträde i verlden, som hade
till motto J’ai vu le monde. Helasl Voltaire, och som
belöntes af VitterhetsAkademien. Deruti förekommer bland
annat:
Jo, slut dig till, min själ! förhärda dig mitt bröst!
Förqväf din ömhets suck: förqväf naturens röst!
Flyn, känslor, samvet, dygd! J endast gjort min smärta.
Ert altar krossadt är. Jag har ej mer ett hjerta.
Gråt, mensklighet — men jag ej öppnar dig min famn.
Lid, usclhct — men jag ej röres af ditt namn.
Jag har för mycket känt, att kunna känslor nära,
För mycken ömhet hyst att icke grymhet lära . . .
Så Atis klagan var . . .
Hvem ser jag? Damon „ . .
Men himmel! — Ser jag rätt? Kan ögat så bedraga?
Hvad? I dess kyska famn! — Som af en ljungeld rörd,
Af fasa, harm och blygd förkrossad och förstörd,
Jag flyr; men ack hvarthän?
Det är samma grundkänsla af verldsförakt, som skalden
ungefär tio år derefter uttalade i Sigvarth och Hilma, men med
den skillnad att verldsföraktet här är hjeltens, i Ynglingens
klagan åter svaghetens och den i uttrycket till hälften
konstlade öfverdriftens. Han förkastade, såsom vi redan nämnt,
också sedermera sjelf detta prisstycke.
Flerfaldiga sjelfmotsägelser, bevittnande den stumma
kamp, hvarom vi nyss talat, möta oss vid
genombläddran-det af Kellgrens Skrifter och hans tidning. Huru
förträffligt talade ej K., han som funnit Homerus rå, som fördömt
Shakespeare och Goethe, vid sitt inträde i Sv. Akademien
"om skadan af en uteslutande smak!" Hvarföre, heter det,
frågar man ej naturen? Af dess oräkneliga alster har det
ena mer skönhet och fullkomlighet än det andra, men allt
är skönt i sitt förhållande, allt fullkomligt i sitt ändamål.
Rosen eger ej granens höjd, icke heller granen rosens behag.
Hvilken vågar ni väl fördöma?" Detsamma sade äfven Tho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
