Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren, Johan Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51 Kellgren, Johan Ilenrik.
af reflexionens mognad, oeli en tilltagande sjuklighet, som
skingrar förvillelsernas jordiska dunster och påminner om
evigheten. För att kunna teckna denna, ej blott för
Kellgrens lif utan för hela svenska Vitterheten vigtiga förändring,
vore det först nödvändigt att utfinna detta årtal, samt
sedan chronologisk! anordna och cliarakterisera dem af hans
stycken, hvilka äro skrifna efter denna märkvärdiga
tidepunkt. Så mycket vet man mellertid, att de flesta af de
poemer, som utmärka sig genom den djupaste känsla, en
friare flygt och en viss rörande melancholi, äro skrifne
under skaldens sednaste lefnadsår. Såsom ett ringa bidrag
dertill nämne vi, att poemet Lydia, hvartill ideen är
hämtad från Baggesen, men utfördt så, att efterbilden blifvit
mycket vackrare än den danska förebilden, är författadt i
en lund på det vackra Olstorp i Östergöthland,
förmodligen under hemvägen från Köpenhamn. Men just då skalden
på frigjorda vingar högst uppsväfvade i den ljusa rymden,
kom Döden och bräckte den lyra, som aldrig klingat
ljufvare och skönare än under de sista åren, då de växande
plågorna hemsökte den förtärda kroppen och visade på den
graf, som småningom öppnade sig för den trötte sångaren.
Sålunda, medan stofthyddan långsamt aftynade, steg den
fria anden ständigt högre och högre och sjöng, under de
kroppsliga smärtornas mellanskof, sina eviga svanesånger.
Biographen i den tidning, som ban sjelf hade stiftat
och sedan i ett fjerdedels sekel lefde på sitt genom honom
förvärfvade anseende, äfven sedan all anda derifrån
längesedan utflugit, skillrar sålunda den oförgätlige skalden:
"Hans ansigte tolkade ärligt hvad hans hjerta kände.
Dess muskler, hastigt både rörda och spända, förente sig
med hans spetsiga blickar, att göra hans utseende qvickt
och decisift. Hans allvar viste djuphet och ihärdighet. När
ansigtet åter uppklarnade till löje, tyckte man sig se
glädjen, satiren, parodien personligen, och vid ämnen, som
förtjente en blödig känsla, spridde sig hastigt Öfver hans
linea-menter en lindrig och rörande melancholi."
"Han hade ej mycken- lätthet att tala; men hans ideer
voro klara; hans uttryck, i undersökningar med
betänksamhet framförda, voro korta, vigtiga, egentliga; hans skämt
snabbt, naturligt, träffande, aldrig sökt och skrytsamt,
alltid med en glättighet, som hos honom snarare födde än
följde uttrycket, och aldrig med den elaka ton, som röjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
