Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Knös, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kurck, Gustaf.
127
tog för afgjordt, Lade i nyssnämnda väg utgifvit efter sin
återkomst till fäderneslandet. För sina närmaste vänner
uppläste Knös dessa skrifvelser med en komisk sjelf-ironi, och
lät dem sedan ligga svarslösa. En annan själsrigtning hade
för alltid, och oinskränkt, bemäktigat sig hans verksamhet.
De inre orsakerna dertill äro redan antydda. Med
förutsättning af dem, kunde så väl den omständighet, att ban
blef ledamot af Committéen för Bibelöfversättning, som den,
att han blef Prest, endast bidraga till att fora åt samma
mål. Dessutom satte ban, oskyldig som ban var, utan
fåfänga, utan stridslystnad, föga värde på författarerykte.
Ingen kunde mindre än han bekymra sig om hvad man kallar
"odödligt namn." Liknöjd för all yttre glans, var ban det
ock for den litterära. "Sanningen" (säger ban i förordet till
Samtal med mig sjelf) "uppenbarar sig endast i stillhet, för
den, som med djupt allvar är inåtvänd. Och om bon
blifvit klar för mig, så är detta mig vigtigare, än andras bifall
eller tadel." Sådant ha många yttrat; men få med samma
upprigtiga medvetande.
"Hvad är lif?" frågar ban på ett ställe (sid. 258) i
samma bok; och svarar, derpå: "Ej annat än kärlek. I mån
all kärlek tänkes bort, upphör ock för taukan allt lif.’’
Detta svar, mod den slutföljd, att "Gud är sjelfva kärleken,
emedan han är sjelfva lifvet", står visserligen i spetsen för
Svedenborgs lära; men Knös hade, utan bekantskap med
benne, kunnat taga det ur sitt bröst. Hans enskild^
personlighet är sannast skildrad, om man säger, att den var idel
lif såsom kärlek, eller idel kärlek såsom lif. Det må vara,
att ett slags öfvermätt eller öfverdrift häraf lät honom,
såsom theolog, mindre klarsynt uppfatta Christendomens
gudavishet å den sida, hvars hufvudstycken äro den gudomliga
rättfärdigheten och behofvet af Christus såsom frälsare frän
straff; det må vara, att hans andliga menniska i någon mån
förblindades af hans naturliga menniskas flödande godsinthet,
så att erfarenheten af den genom synden uppkomna
disharmonien sällan, eller aldrig, hos honom gick till en känsla af
egentlig förkrosselse. På denna punkt i hans väsende fanns,
måhända, en (om vi så få uttrycka oss) sangvinisk ytlighet,
som vi äro långt ifrån att taga i försvar. Den var,
tvifvelsutan, ett fel; men ett fel, i sin företeelse så vackert,
att man svårligen kunde bedömma det strängt. Frakta Gud,
oeh vara glad, voro i hans begrepp fullkomligt identiska
föreställningar. Också lefde han, oaktadt månget pröfvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
