Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Lewenhaupt, Adam Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lewenhaupt, Adam Ludvig.
15
se eder. Sen J icke, att allt är confusion. L. anmärkte,
att sådant ej annorlunda kunde vara, då han i stället för
att ordua logementerna måst hela qvällen ligga vid
Konungens ryssebår. — Rehnsköld blef derigenom än mer
förif-rad, sägande: Ja, så ären J. J bekymren eder om intet.
Jag har ingen hjelp eller gagn af eder. Aldrig hade jag
trott att J skullen vara sådan: men jag ser att det är allt
intet. — Emedan Generalen förmodade att hans chef ville
reta honom till något obetänksamt svar, ursäktade han sig
med lugn och had om vidare ordres; men denne genmälte:
jag skall väl görat sjelf, och gjorde såsom förra gången.
Längre fram på natten ordnade sig infanteriet enligt
önskan och framryckte i sina fyra colloner till det ställe der
attacken skulle ske. Konungen hade låtit sätta sin bår ned
på backen, och Piper förblef ständigt vid hans sida.
Fältmarskalken red af och an, otåligt klagande, att ca valleriet
är intet ankommit. Slutligen inträffade detta; det hade nu
blifvit full dag, fienden sköt allarmskott och lät röra
trumman i hela sitt läger. Sedan Konungens bår var upplyftad
på hästarne, vände Fältmarskalken sig till L., och frågade:
hvad tänken J, Gref Lejonhufvud? Som denne icke förut
hade hört det ringaste om anstalterne och icke vågade
fråga, emedan bannor och snäsor vankades åt GeneralMajorer
och Öfverstar, och dessutom visste att hvarje inkast skulle
bli ansedt såsom ett bevis på klenmodighet eller på begär
att mästra, svarade ban: jag hoppas näst Guds hjelp, att allt
skall gå väl, hvarpå Fältmarskalken vände sig till Hans Maj:t
och Piper och sade: nå, i Guds namn då, så vilje vi gå på!
Infanteriet ryckte alltså emot fiendens redouter, som
med sina stycken kunde bestryka bela Svenska lineen, då
deremot Svenska artilleriet var qvarlemnadt vid bagaget.
Oaktadt Ryssarnes starka kanonerande och ständiga salfvor
borttogos tvenne redouter, och L. lät högra flygeln draga
sig åt höger, för att skottfri från de Öfrige redouterne frän
sidan kunna intränga på fienden och sedan göra halt för att
invänta venstra flygeln. Men då kom Fältmarskalken åter
ridandes, tadlande detta, och svarade på L:s anmärkning:
nej, nej, vi måste intet gifva fienden någon tid. Straxt
derefter kom Öfverste Gyllenkrok och bad Generalen göra
halt eller marschera långsammare, emedan venstra flygeln
icke kunde hinna efter. L. svarade: det vet jag väl, Herr
Öfverste, och har sagt det åt Fältmarskalken, men han
vill inte. Var god, Herr Öfverste, och säg honom det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
