Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lidner, Bengt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
Lidner, Bengt.
billning." Sedan Ilec. anfört prof af bådadera, dock så att
skunbeterna framställas såsom betydligt öfvervägande; slutar
ban: "Hvad är då nu Spastara? — Ett ypperligt stycke; ett
bloss af snille; värdt att ses ocb beundras.–Det är
roligt att se den verkan detta stycke gör på den andra
rimmargrödan. »T kännen dem, M: H., desse bebagelige tränare,
som aldrig liinna själen: dessa ännu mjölkblöta idisslande
kalfvar, som kesa rasande för det minsta ovana. — — —
Allt är högt, eller måttligt, eller litet. Hvart snille
placerar sig i sin region. Men när en inbillning tar de små, så
börja de glittra med sina nätta, täcka fördelar, och
fas-grina och ropa huru grufligt man faller deruppifrån! Ack! M.
H., gören Naturen rätt. Den låga ljungen liar ock
behagliga blommor: den låga ljungen blåser aldrig ner. Men är
det ej ädlare att vara en hög, om ock något oskaplig,
Ceder? Annars,7allt ondt har sin cur. Kryp, min vittre vän,
på fyra fötter, så faller du ej så högt.–- — Men J,
läsen, belönte af nöjet, J ädlare, som kunnen älska Snillet,
som hafven nog upprätt själ att förlåta en missflygt för det
stora bemödandet. — Ar det ej vackert att se det vågade?
Hvar är annars vägen till detta höga och fullkomliga? Låt
Örnen, den ursinniga fågeln, bränna sina vingar mot solen.
Er Natur, M. H., bör ej vara ett bönshus och edra själar
ej evigt familjens oskyldiga barn, som visst tro, att verlden
ej bar något underligare och sötare än kycklingarne som de
mata."
Vidare finner man i samma Tidning för följande år, N:o
26, ett poem Till Lidner, skrifvet i ungefär samma anda,
som ofvannämnde recension, hufvudsakligast till försvar förde
temligen allmänt ogillade förebråelser ocli hädelser, som
Spastara i sin förtviflan rigtar emot Försynen. Det slutar
sålunda :
Nej, Lidner ,rdu min själ en engla-känsla gifvit,
Och dessa tårar — Gud! hvad de försköna sig —
Men du, som från vår jord Spastaras väsen rifvit,
Hvars fel — Gud om lian trotsat dig,
Om Lidner hårdt och hädiskt skrifvit,
Så straffa mig!
Gå, Lidner, jag din djerfhet delar,
Du mina tårar fått — jag med din känsla felar,
Har jag|belöning nog — Spastara — är det blygd? —•
Gå, fela, Lidner, med din dygd!
Kort derefter (N:o 41) aftrycktes ett bref af T. till D...S
(Tham till Dagsnäs?), der "ämnet, rimarten och
enthusias-men" bqrömdes, men ett christligare ehuru ganska platt slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
