Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lidner, Bengt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lidner, Bengt ’ f31
borde af någon Svensk med sådan farhåga anses. Icke
heller var han dit förvist eller förjagad, utan ban for, for att
besöka en anhörig, som var Commendant på Sveaborgs
fästning." Likväl om man på flera skäl antager, att denna resa
blef anställd för att Undvika inhemska borgenärers
förföljelse, så kunde dock "svanen" med sanning, så prosaisk alen
än är, säga sig vara "förföljd."
Den slägting, hos hvilken L. i Finland sökte gästfrihet,
hette Mannerskantz. Officerarne helsade med jubel den
namnkunnige skaldens ankomst, eller — såsom hans enka
uttrycker sig — "upphöjde honom till tredje himmeln." Här skref
ban åtskilliga större stycken, såsom Christi Död, tryckt i
Aho 1787, och lade sista handen vid skaldedikten Yttersta
Domen, som också först utgafs i Abo 1788. Efter krigets
utbrott sjöng också skalden, — icke blott af lycksökeri utan
med samma fosterländska hjerta, med hvilket han redan
såsom Student tillegnade fäderneslandet den första skrift som
bar hans namn, — åtskilliga patriotiska sånger, t. ex. Ode
till Finska soldaten, Gustaf Erikssons skugga till Gustaf III
m. fl. Dessutom strödde ban cypresser på flera förtjente
mäns grafvar.
Undertiden hade ban gjort bekantskap med ett ungt
fruntimmer, Fröken Eva Jakobina Hastfer 9 som lefde på en
liten landtgård tillhörig hennes moder, och der skalden
författade en del af nämnda stycken. Hennes till dyrkan
gränsade enthusiasm för sångaren öfvergick snart till kärlek, och
enligt en berättelse, för hvilken vi dock icke våga ansvara,
skall det varit hon sjelf som uppmuntrat skalden, sedan hon
förmärkt hans låga men tillika sin tveksamhet i följd af sin
ställning i samhället, att knyta Hymens band. L. berättas då
hafva upprigtigt framställt för hetane både sin hopplösa
belägenhet äfvensom sina svagheter, hvarpå hon anmärkte, att
hon sjelf hade att vänta en liten förmögenhet. "Men denna
super jag straxt upp", skall då älskaren naivt hafva svarat.
Detta inkast, som betraktades som ett blott skämt,
afskräck-te dock icke den hulda svärmarinnan, utan hon genomdref
giftermålet i trots af sina anhöriges föreställningar och
motstånd, hvilket gick så långt att lysning endast genom
särskild Vutverkad befallning från Consistorium kunde utverkas.
Hvad som dessutom icke litet verkade på den lifliga
Finskans eldfängda fantasi var följande underbara äfventyr,
hvilket friaren berättade sig hafva upplefvat. Under sitt
vistande i Tyskland (förtäljer enkan) sade ban sig varit för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
