Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lindeblad, Assar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2w24
Lindeblad, Assar.
lekssång, som ser brudgummen i Chris lus och
bröl-lopssnlen ofvan stjernorna.
Som erotiker sköt L. en gång med den trubbiga
ändan af pilen och uppväckte ett blossande hat inom de
skönas bröst. Derom torde några ord här vara på sin plats.
L. berättar i ett bref: "Prestvigd i Lund 1825 blef jag der
qvar, för att vinua den akademiska lagern. Af naturen
öppen och glad, indrogs jag i en hvirfvel af bekantskaper, och
både vid glada och sorgliga tillfällen fordrade man af mig
en poetisk blomma. Bland kamrater skref jag då en afton
det beryktade poem, som satte Lunds damer och cavaljerer
i harnesk emot mig. Jag kände dock få af de flickor, som
skildrades, och mot ingen hade jag ondt i sinnet. Allt var
blott eu lek, och hade bort förblifva en lek inom
student-kammaren. Men leken blef allvar. Man gjorde allt för att
drifva mig "i landsflykt." Parnass, lycka, vänskap, allt vek
bort ifrån mig. Tegnér kände rörelse ända till tårar öfver
mitt missöde, men kunde ej besvärja stormen. Sjelf var jag
dock lugn och misströstade ej, att ju stormen skulle gå
öfver. Först gick den biltoge till Absalons från Saxos stad.
Under en månads vistande i Köpenhamn förvärfvade jag mig
många vänner bland yngre litteratörer derstädes. Några af
mina poemer öfversattes dels i tidskrifter, dels i dagblad i
Danmark, och sjelfve Oehlenschläger gaf min sångmö ett
godt vitsord." — For deip, som ej känna denna amazonstrid
och således ej förstå hvad den af en nutidens Blendors här
slagne och flyende skalden här åsyftar, må det bladet ur
L:s biographi, sedan det ej ur minnet kan utrifvas, litet
närmare belysas. Vi ha antydt, att han oftast sköt med den
Amors pilsudd, som väckte kärlek, och var nu en yster,
skalkaktig kärlekssångare, som var ungdomens förtjusning
och blottställd för ålderdomens varningar. Men ödet ville,
att ban lät en vän lägga pilen bakvänd i bågen. Pilen
flög, när den tanklöse aftryckte skottet, ut bland en
småstads "kunskapsälskande" veteraner af amazonstammen. De
fägnades att se de yngre lika litet skonade af en skald, som
de skonades af sjelfva sqvallrets prosa. Det tog eld öfver
allt. Bröder och älskare väpnade sig att hämnas de skönas
skymf. In ter arma silebant studia. Bullret hördes öfver
hela landet. Förf. häraf, som var i Stockholm, fick följande
postdag minst ett dussin bref om denna cause celebre, der
alla spådde L:s ofärd. Poemet var — Aristophaniskt. Det
omdömet säger oss törhända nog både om dess snillrikhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
