Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ling, Pehr Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ling, Pehr Henrik. 271
Till denna Gymnastikens fulländning i dess in t el le
c-tnella rigtning hoppades L sjelf såsom skald kunna
bidraga, och för detta mål arbetade han lika outtröttligt som
för dess kroppsliga utbildning. Han brann af åhåga att
skapa en fosterländsk hjeltedikt, som skulle blifva för det
framtida Skandinavien hvad Horners Epos var för det forntida
Grekland: en Drapa, som i sig skulle upptaga allt det
väsendtliga, allt det egentligen utmärkande af Nordens Natur,
Saga, Myth och Häfd. Sådan var den föreställning, som
redan föresväfvade honom vid utarbetandet af sin Gylfe,
hvaraf först i tidskriften Lyceum meddelades ett profstycke,
och som af allmänheten helsades med högt bifall; sedermera
utgafs deraf 1 Afdeln. 1812, samt slutligen förändrad och
fortsatt 1816, men som ändock, ehuru femton sånger lång,
förblef ett ofulländadt arbete. Skalden begick likväl dervid
det stora misstaget att göra detta "Drottqväde" till en
allegorisk dikt, i hvilken Gylfe utgjorde en persilieation af
Svenskheten, hans älskarinna Aura af Finland, hans
hofkäm-par (t. ex. Ume den långe, Neri den lilla, Gaute från
Ostanskog, Bländas son), Sveriges särskilda landskaper och deras
Regimenter, deras fiende Jotuna-drotten, Ryssland o. s. v.
— i den falska öfvertygelsen att "alla myther" just på det
sättet uppkommit^ och i den förhoppningen, att detta verk
skulle kunna läsas "såsom en folksaga, så att läsaren,
under uppfattandet af sjelfva händelserna, glömde allegorien."
Oaktadt man mångenstädes måste beundra Förf:s sinnrika
påfund; hvars lyriska naturmålningar, den nordiska anda och
egen-art, som går genom det bela, så kunde dock dessa
sinnebildsväsenden aldrig blifva rätt lefvande, och således
ej tillvinna sig ett rent menskligt intresse.
Omsider öfvergifvande denna falska åsigt, behandlade
han ännu en gång ungefär samma ämne i en ny gigantisk
hjeltedikt, Åsarne, fullbordad i trettio sånger. Här äro
felen i Gylfe till det mesta försvunna, och deremot de
lysande taflorna ömnigare och än mera lysande; — men
ändock har detta verk, värdigt att kallas en svensk
nationaldikt, föga anslagit nationen, och ganska få torde de vara,
som helt och hållet genomläst detsamma. Frågar man efter
orsakerna till denna likgiltighet för ett arbete, der så
mycket snille är nedlagdt, så torde man böra besinna följande
omständigheter. För det första kan en hjeltedikt icke göras,
titan måste göra sig sjelf; d. v. 8. den verld, som
framställes, måste afteckna sig sjelf i poesiens daguerro-typer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
