Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ling, Pehr Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
Ling, Pehr Henrik. 272
medan den ännu är till eller åtminstone innan den ännu
upphört att helysas af lifvets sista aftonrodnad. Men har
nu denna verld; med dess hjeltary vcrldsåskådning,
religion, seder, engång försvunnit; anstränger sig snillet och
bildningsgåfvan förgäfves, att återväcka dem till lif. Icke
ägde den eller de, som diktat Iliaden och Odysseen mera
snille än Virgilius; men de förra tecknade efter naturen eller
åtminstone efter det ännu lefvande minnet och derföre
bibehålla dessa dikter en evig friskhet, en omedelbar
natursanning, en egenartad nationalpregel; den sednare åter
måste hämta allt från sig sjelf,, skapa af intet och derföre är
Aneiden; oaktadt alla dess vackra taflor^ dess glänsande
co-lorit; dess sinnrika inventioner, ett i grunden kallt
praktstycke j i hvilket konsten icke ersätter naturen. Hvarföre
åter förhållandet är annorlunda i tragedieny som tvertom
älskar det aflägsnay halfdunkla, beror deraf att denna har
en helt annan uppgift att lösa än tragedieny — en
utveckling^ som skulle leda oss alltför långt från ämnet. Hvad
som icke lyckades Virgilius och hundrade andra med jemn •
god skaparförmåga^ kunde icke heller lyckas Ling; ehuru
han, lyckligare än Virgilius; hade en rikare; i skrjft
upptecknad saga att bygga på. Det nordiska kämpalifvet var
och förblef alltså begrafvet; förgäfves slog han med
poesiens trollstaf på ättefädrens kummel, för att väcka dem ur
den tusenåriga sömnen. — För det andra var den talisman;
som låg i L:s hand, i vissa hänseenden icke så mäktig; som
förmodas kunde. Väl uppfattade han „ förträffligt det
egenartade af den nordiska naturen, och tecknade den på ett
nytt och originellt sätt; deremot uppfattade han (i Gylfe)
kämpalifvet blott från en sida, nemligen kroppskraften, och
framställde sina hjeltar med en sådan öfverdrift, cn sådan
öfverspänning; att de urartade till ett slags vidunder, som
nästan tycktes tillhöra en antidiluviansk period, och ej
sällan, genom det groteska och krampaktiga, föllo i det
löjliga. Så tala Gylfe och hans män sällan, utan ryta.
Denna anmärkning, som redan gjordes i Sv. Lit. - Tidning,
för-trÖt högeligen skalden; men, då Åsarne framträdde,
finner man att den likväl på honom gjort verkan. Här inlade
han hos sina hjeltar icke allenast en större portion ädelmod,
hvilken, ganska rigtigt, alltid är förenad med all sann
styrka, utan inbländade ock en större portion vekhjertenhet och
modern sentimentalitet, än Önskligt varit. Men detta är dock
ett ringare fel: den största bristen är den, att L. (oaktadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
