Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Linne, Carl von, d. ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
Linne, Carl von d. a.
det honom tilkoni, och efter yttersta förmåga sÖrgde för
sin Lands-orts barn- Han vördade Religionen och böd ej
till att utforska dess hemligheter. Likasom Boyle och
Newton berättas hafva bugat sina gråhåriga hufvud, hvar gång
Gud nämndes, så har ock Linné i siua skrifter på hvart
blad gifvit Gudi äran, kastat sig i stoftet och upprepat:
det är Guds finger! lär att känna Skaparen af hans verk;
förundra dig och tillbed. Hans hjerta var brinnande, och
hans tal, allenast i det ämnet, flödande. Det var ej hans
sed; att med lömska stämplingar skada någon, icke heller
tålde han, att en frånvarande förolämpades. Som hans snille
gick ut på rön och erfarenhet, och ban på den grunden
byggde sin kunskap, hade ban upteknat en stor myckenhet
händelser, som i hans lifstid tilldragit sig, under namn af
Nemesis divina, eller Guds hämndedomar, til bevis på den
satsen; att Gud, äfven här i verlden straffar dem, som ondt
göra: en moral, som han var i synnerhet van att inskärpa i
de unga Studerandes minne." Om hans hemvanor förtäljer
Frondin, att ban alltid gick i stöflor, och då han var
hemma mest klädd i kort nattröja och sammetscalott, samt
nyttjade till öfverflöd caffe och tobak. Slutligen vilja vi införa
Linnés egen teckning af sitt utseende och sin charakter, i
egenh. Anteckn. s. 125: "Linnæus var intet stor; intet liten,
mager, brunögd, lätt, hastig, gick fort; gjorde alt ting
promt, tolte ej sent folk, var sensibel, blef snart rörd,
arbetade continuerligen, och kunde ej spara sig. Ilan åht
gjerna god mat och drack goda drycker; men var aldreg
däruti öfverflödig. Han brydde sig litet om exterieuren,
utan trodde, att karlen borde pryda kläderna, men ej vice
versa. Consistorium var ej hans nöje äller gjöromåhl; ty
han var till annat slagen och annat tänkte på, än sådane
saker, som där förehafvas och afg|öras."
Af sina disciplar fordrade L., att de till honom skulle
sända af sina samlingar. Han tyckte sig hafva ett slags
rättighet, att få se och beskrifva de örter, som dessa
öfverhoin-mo, och satte stort värde på att sådant icke försummades.
Saknade han ett sådant förtroende, kunde han icke dölja
sitt missnöje. Solanders uraktlåtande att sända något af
sina samlingar förtröt honom derföre mycket. Han hade
ock dertill stora skäl. Honom hade de att tacka för sina
kunskaper, till honom stodo de nästan alla i förbindelse för
reseunderstöd och lönande befattningar. Utländningarne
täflade att till L. sända frukterna af sina mödor. Ej
underligt då, om han väntade samma uppmärksamhet af sina
egna lärjungar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
