- Project Runeberg -  Bidrag till Kännedom af Finlands Natur och Folk, utgifna af Finska Vetenskaps-Societeten / Femtonde Häftet /
55

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

denbladh § 20, i Nerike enl. Djurklou (blog — blod, båga
= båda), på Färöarne enl. Hammershaimb sid. 250, i Norge
(sällan) enl. Aasen N. Gr. § 127 anm.

§ 38. I de trakter af Nyland, der i enlighet med det
ofvan nämnda g uttalas vekt, bortfaller det stundom helt och
hållet framför veka vokaler t. ex. se’er, skö’in, ta’in —
säger, skogen, tagen (imp. 2 p. plur.). Dessutom i hela
landskapet i ordet morgon, som uttalas moron*) likasom i många
andra dialekter.

§ 39. Slutljudande g bortkastas oftast i målet, t. ex.
då, tå, aldrf (oftare alder), ja, tö, lå, no dag, tag,
aldrig, jag, tog, låg, nog. Denna apokopering förekommer
redan i det nordiska fornspråket nämnligen i prset. ind. af
vissa starka verb t. ex. lnié, sté, sé, drö, slö, vå, lå, frå, ] å
i st. f. hneig, steig, seig, drog, slog, vag, lag o. s. v. Det
svenska allmänna talspråket visar samma benägenhet likasom
ock åtskilliga dialekter, jfr Hop s. 41, Sidenbladh § 23,
Kalén s. 2, Upmark § 28, Hyltén-Cavallius s. 5, Linder
§ 92. Likaså det danska talspråket och, i vissa fall, det
sönder-jydska folkspråket jfr Kok § 74. Äfven på Färöarne
tyckes förhållandet vara likadant jfr Hammershaimb s. 244.

Anm. I adjektivändelserna -ig, -og, -ug antingen
bortkastas det slutljudande g’et, i enlighet med det nyss sagda,
eller ock tillfogas den gamla mask. ändeisen er, alltså: hovli
eller hovliger, båno eller bånoger, vilu eller viluger; i
ingendera händelsen upptages g framför neutraläudelsen t,
alltså: hovlit, bånot, vilut. Likaså på Gotland ocli
flerestä-des i Sverige enl. Säve Bem. over Gotl. sid. 227 anm.,
äf-vensom i Norge enl. Aasen N. Gr. § 91 anm.; på Färöarne
enl. Hammershaimb sid. 294, i Sönderjylland enl. Kok § 74,
anm. 1.

*) Afven morin förekommer, fn. morginn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:43:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bkfnf/15/0065.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free