Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
fKppo brynsten för lie, (sv. ordet slipa deremot heter i dial.
gnißl gnissla.
II. Formlära.
1. Verben.
För Korpo och Houtskärmålens verb och deras böjning
gälla följande allmänna regler:
1) Böjningsändelserna for de skilda personerna och
numeri äro bortfallna i alla tempora och modi utom i
imperativen, hvars 2:dra pers. sing. är lika med infinitiven och
hvars 2:dra pers. pl. ändas p& in eller en.
2) Konjunktiven uttryckes mest genom användande
af hjelpverb: må, *ku9 kund, t ex.: tu må nu sæg hvad
k väl; sJou he vd vinn, nog hund he gå ti segäl.
3) Framfor infinitivus användes, — motsvarande
skriftspråkets att — partikeln ii, t. ex.:
(K. & H.) ti vd stärker sv. att vara stark, ti cvrbeit brå,
att arbeta bra.
4) Participium praes. förekommer aldrig annorlunda
in adverbialt, t ex.:
(K & H.) stjälandis sv. stjälande, röondis roende,
mälandis målande, byggandis byggande.
5) Participium praeteritum böjes likasom adjektiven.
Verben kunna åtskiljas i tvenne grupper, nemligen
sådana med stark och sådana med svag böjning. Med de förra
förstår man då sådana som fordom oftast benämndes
oregelbundna verb, med de senare åter des.k.regelbundna.
a) Starka verb.
De starka verben, hvilka en ansedd svensk
språkforskare kallat nysvenskans »bästa och skönsta arfvedel",
omfatta ett för forskaren synnerligt intresseväckande gebit. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
