Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lika mycket ge oss en fast öfvertygelse om nödvändigheten
att tro på en ideal världsordning, hvilken motsvarar våra
sedliga kraf, som ställa den vetenskapliga forskningen på
säkra fötter.
Kant visste som vetenskapligt bildad man, i huru hög
grad denna forskning var beroende af kausaliteten. Det
kunde vara sant, som Hume framhållit, att våra
förväntningar på en viss verkan af en viss orsak kunna bli
besvikna, men bör forskaren därför genast tvifla på
kausalitetslagens giltighet! Ett stycke järn, som man fångat med
en magnet, faller icke till jorden, såsom man på grund af
tyngdlagen skulle vänta, men ingen tror därför på att denna
lag upphört att verka. Tvärtom ser man häri anledning
att söka upptäcka en ny naturlag, verkan af en ny kraft,
som upphäfver tyngden, här magnetismen. Man kan alltså
icke betrakta den satsen, att hvarje förändring måste ha en
orsak, som en följd, ett resultat af våra erfarenheter; satsen
ligger i stället till grund för, är en förutsättning för all
erfarenhetskunskap. En rättsfråga kan t. ex. aldrig besvaras
genom historien om dess uppkomst: om man bevisar, att
religionen uppstått genom tron på spöken och fruktan för
dem, är därmed långt ifrån bevisadt, att religionen förlorar
sin rättmätighet i och med det att vidskepelsen upphör.
Härmed har Kant tillbakavisat Humes angrepp på
kausalitetsidéns giltighet. Men Kant förnekade på intet sätt
erfarenhetens betydelse för kunskapen och sinnesintryckens
för erfarenheten. Att samla erfarenheter är att bygga upp
ett ordnadt sammanhang af de särskilda förnimmelserna,
och orsakslagen är här en nödvändig förutsättning, utan
hvilken vi skulle erhålla endast ett blott och bart
»efter-hvartannat» af intryck och ingen värld med
sammanhängande händelser.
Men hvarifrån hämtar vårt tänkande rättigheten att
göra en sådan förutsättning? Vi kunna icke, svarar Kant,
upplefva eller erfara någonting, som icke står under
inverkan af vårt tänkandes lagar. Descartes har visat, att på
tänkandet är det icke möjligt att tvifla. Kant gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
