Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artiklar - Konsten och folket. Av fil. lic. Erik Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTEN OCH FOLKET
jämlikhetens och broderskapets lära med en enkelhet och
storhet som återupplivar det mänskligt centrala i
evangeliernas förkunnelse. I de stora etsningarna
Hunder-guldenblatt och Kristi predikan för han de fattigas,
betrycktas och eländas talan mot de rikas och självbelåtnas
egoism, mot fariseernas och de skriftlärdes förtorkade
högmod. Och det är liksom om det ljusdunkel som här
omsveper massorna inte endast vore ett konstnärligt
verkningsmedel, utan även ett socialt, en symbol för den
urgamla strävan till ljus från mörker — och för den
eviga kampen mellan mörker och ljus. Själv fattig och
förkrossad, berövad allt utom sin egen djupaste
mänsklighet, kan mästaren i gestaltandet av sitt eget öde tolka
de behövandes hunger och längtan.
Det kan synas som ett egendomligt och svårbegripligt
förhållande att en upplösande och nyskapande religiös
och social konst som Rembrandts eller Michelangelos
uppträder på höjdpunkten av en materiell kultur och delvis
som en protest mot rikedomen och stabiliteten, men
anlägger man Hegels eller Marx’ syn på historien som ett
dialektiskt förlopp av motstridiga krafter, där varje kultur
och varje härskande klass är dömd att avlösas av en
ny, som den själv frammanar, då den nått sin högsta
mognad, blir det mindre svårförklarligt. På samma
gång som dessa banbrytare spränga den stelnade
kulturformens gränser för att utvidga och förnya den, realisera
de i sina verk en mänsklighetens önskedröm om större
lycka och gemenskap för alla.
Naturligtvis finns det som vi vet perioder då konsten
inte på detta sätt speglar uppror och upplösning, utan
harmoni och vila i givna former: vi kan peka på den
klassiska grekiska skulpturen och byggnadskonsten, på
ungrenässansen och nyklassicismen. De tillhöra alla
uppåtstigande kulturer, nystabiliserade samhällen,
tillkomna efter sociala och ekonomiska omvälvningar. Den
antika kulturen vilar på slavarna, men gör f. ö. hela
folket delaktigt av sin skönhetskult, den skapar en
religiös livsstil, en verklig samhällskonst. Även gotiken
med sin hantverksanda, sitt samarbete i de väldiga
kyrkliga byggnadsverken, är till en viss grad folklig och
kollektiv. Sedan dess har konsten — liksom hela den
kapitalistiska världen — varit individualistisk och till slut
stillös, två utvecklingsförlopp som ha följts åt, då
konsten alltmer lösgjorts från det gemensamma sociala livet,
från våra hus och husgeråd, liksom från vår dagliga
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
