Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Din eländige kaftanafskärare och tsariske skurk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Marjanka knöt sin magra hand i riktning mot bordet,
kring hvilket zaporogerna sutto och drucko, och vred ansiktet
till en ohygglig grimas.
— Ännu är icke allt hopp ute, återtog hon. Jag tycker
mig, då jag lyssnat till deras samtal, ha märkt att ett
krigståg är i görningen. Då komma de säkert att lämna oss
kvar, och då, Mitja, då kanske vi skulle kunna fly med
Lukaschkas hjälp.
— Asch, Lukaschka! svarade vackra Mitja och rynkade
sin fina näsa vid tanken på den fule skrifvaren, hvilkens
ansikte med den röda näsan såg ut som ett visset äpple.
— Lukaschka ja! Den skall du icke förakta. Lukaschka
är listig och slug. Han hatar zaporogerna lika mycket som
jag, han är deras fånge liksom vi och det går icke en dag,
då han ej tänker på flykt.
Mitja svarade ej utan fortsatte nätbindningen.
— Så där ja. Nu var det färdigt. Tror du det räcker
till kvällen? återtog Marjanka och pekade på den rensade
och sköljda fisken.
— Jag vet icke, svarade Mitja tonlöst.
Plötsligt reste hon på sig, lät nätet falla till marken
och gick häftigt några steg fram och tillbaka på klipphällen.
— Om fisken räcker till för dessa druckna uslingar,
tänkte hon. Ack, hvad rör det mig! Och hvad rör
alltsammans här mig.
Hon böjde hufvudet och suckade tungt:
— Stackars Kobita, min hurtige broder! Stackars min
gamle far! Aldrig får jag väl återse er mer. Aldrig se
mitt hemlands berg och känna doften af dess örter. Aldrig
klättra i klipporna i kapp med getterna; aldrig höra ekot
klinga mot hällarne. Aldrig mer! Här är jag fången och
skall säljas till de rysliga turkarne.
Hon var nära att brista ut i gråt, men behärskade sig.
Så kastade hon blicken på gamla Marjanka, som fortfarande
låg på knä framför sin fisk och med hufvudet på sned
räknade om den möjligtvis skulle räcka till zaporogernas
kvällsmat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
