Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Genom ödemarker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
halfvägs, tog strömmen dem, och hur mycket de än
arbetade med sina åror, fördes de likväl i rask fart söderut och
närmade sig icke det ringaste den motsatta stranden.
— Sannerligen tror jag icke, att det bär rakt ut i
Svarta hafvet, menade kapten Rensel, medan han högg i
med åran så att den nästan krökte sig.
— Ja, det tycks så, mumlade Kruse, villrådig om, hvad
som borde göras.
— Hugg i, kamrater! Hugg i! Raska tag! ropade
han uppmuntrande.
Alla ansträngde sig så mycket de orkade, men
förgäfves. Flotten svängde hit och dit, snurrade rundt men
fortfor att följa med strömmen.
Då fick kapten Rensel en idé.
— Hör du, om vi skulle försöka segla. Det är ostlig
vind, och den bör väl hjälpa oss något att komma ur
strömfåran.
— Ja, det har du rätt i. Men hvar ta segel?
— Vi ha ju dukarne.
— Ja, sannerligen. Och med en skackel till mast och
en till rå skall det kanske gå.
Inom några minuter var masten rest, rån hissad,
seglet skotadt, och med tillhjälp af årorna lyckades man så
småningom komma ur den strida strömfåran och in i lugnare
vatten. Sedan gick det bra. Vinden blåste och förde flotten
allt närmare stranden, och vid middagstiden stego de fem
svenskarne våta, hungriga men helbrägda i land ungefär
två mil nedanför det ställe, hvarifrån de utgått.
Så begynte färden för att hinna upp kungen och
kamraterna. Efter en half dags marsch i brännande solhetta
sågo de mot kvällen tornen och murarne af en stad sticka
upp öfver slätten. Nu kände Kruse igen sig. Det var
Oczakow, den stad, till hvilken han några dagar förut
ridit i kungens ärende och hvars pascha varit så ogin att
släppa till båtar.
— Nu äro vi räddade. Där få vi både mat och hästar,
utbrast han och pekade mot staden, som skymtade långt borta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
