Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI. Hemåt! Hemåt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, jag hörde talas om, att han skulle vara
fängslad i Petersburg, men jag trodde att han satt dold långt
nere i en fästning, svarade löjtnant Lapp.
— Nej, hans fängelse var en eländig hydda vid
Nevans strand. Där fick den gamle excellensen i plågor och
bekymmer tillbringa sina dagar. Ofta måste han undergå
flere veckors straff på vatten och bröd. Man kan tänka
sig, hvad detta skulle ta på hans krafter, gammal och
redan förut bruten af sorg och bekymmer som han var. Det
skar en i hjärtat, då man såg denne fordom så lysande
man, den mest praktälskande och förnäme vid kung Karls
hof, denne framstående statsman och själfmedvetne
aristokrat bragt i detta sorgliga läge. Förgäfves bådo vi gång
på gång den ryske löjtnanten, som var befälhafvare för
vakten öfver oss, att få närma oss den gamle excellensens
hydda och endast tyst bringa honom en hälsning. Men
omöjligt.
— Nie smejce. Jag törs ej, var hans ständiga svar.
....Och hur vi bådo, hjälpte det ej. Vi fingo aldrig
närma oss honom.
— Nå, men kommo ni aldrig i tillfälle att få se honom?
frågade löjtnant Lapp.
— Endast ibland om söndagarne vid gudstjänsten. Det
fanns en liten kyrka i närheten, som vi svenskar fingo
tilllåtelse att besöka. Och där satt den gamle excellensen
ensam på en bänk med två soldater posterade på hvar sin
sida om honom. Ingen fick tala ett ord vid honom. Endast
med förstulna tecken kunde vi bringa honom vår hyllning
och vårt deltagande. Den gamle såg på oss med sorgsna
ögon. Ibland när han igenkände någon af oss, lyste hans
utmärglade drag upp för ett ögonblick. Så riktade han
sina blickar på prästen och det föreföll, som om hans själ
lefde i en tid långt fjärran från det närvarande, så förströdd
och underlig såg han ut. Hans drag voro bleknade och
ytterligt magra. Af det öfvermodiga, lifsglada leendet, som
förr alltid lekte kring hans mun, fanns icke ett spår. Af
den ranka hållningen och de stolta laterna icke en linie.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
