Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI. Hemåt! Hemåt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag vill därmed icke säga, att han såg skygg och förtviflad
ut. Endast trött, trött intill döden, som han önskade sig,
och likgiltig för allt utom sina drömmar, vare sig de nu
rörde sig om forna lyckliga förhållanden eller Sveriges
framtida öde.
....När gudstjänsten var slutad och vi gingo ut från
kyrkan, böjde vi våra hufvuden och sände den gamle med
blicken en hälsning. Han såg på oss så underligt blidt och
nickade sakta, men i hans ögon låg en djup sorg. Vi sågo,
hur han längtade att få fara med oss öfver hafvet till
hemmet.
— Ni sågo väl förskräckliga ut, innan ni nådde
Petersburg? frågade Lopp.
— Jo, det kan ni lita på. Min vän Kagg till
exempel, yttrade Hård och pekade på en ung man, som låg ett
stycke från dem och sof på däcket. Nu ser han ju ganska
snygg ut. Men ni skulle sett honom under sista delen af
vår färd; ni skulle sett oss allesamman. De värsta
strykare kunde icke sett smutsigare och eländigare ut än vi
gjorde.
I början vid vårt uppbrott från Sibirien var Kaggen
den finaste af oss alla. Han hade för resan gjort sig en
splitter ny fårskinnspäls, med en ull hvit som snö, och den
var han mycket stolt öfver. Hans vackra päls stack oss
litet i ögonen, där vi gingo i våra smutsiga paltor. Vi
tyckte att han bröt af för mycket från sällskapet, att han
störde den sköna harmonien eller hvad man nu skall säga.
Många speord fick Kaggen uppbära för sin vackra päls,
men det var som att slå vatten på en gås: han bara ryckte
på axlarne och kråmade sig, stolt öfver sin vackra skrud.
Då vi hunnit ett stycke in i Ryssland kommo vi öfver
någonting, hvarefter vi alla mycket längtade: röktobak och
snus. Och nu blef det ett ständigt rökande och snusande,
så långt våra små tillgångar tilläto. Inga näsdukar hade
vi naturligtvis. Vi snöto oss i fingrarne och ströko af dem
i snön — till dess ett ljushufvud en dag hittade på att
snyta sig i Kaggens hvita päls. Denna snillrika handling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
