Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Åke skaffar sig stuga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Du! Det var väl ej du, som af våda aflossade
skottet.
— Naturligtvis icke. Men om jag hade gjort, som du
så vackert bad om på natten, om jag hade tagit dig med
i min båt, så hade ju detta aldrig skett och du nu varit
fullkomligt frisk.
— Jaså. Du menar på det sättet. Nåja. Det kan ju
ligga litet sanning i hvad du säger. Men sörj icke för den
saken. Jag kunde ju lika gärna undgått kulorna, som många
andra. Var glad att det träffade som det gjorde. Litet
mera åt vänster i bröstet... och jag sutte icke här utan låge
kanske i jorden. Och hvar vore du då, min vän?
— På hafsbotten, svarade Åke och kysste varmt sin
flicka.
— Ser du. Därför är det bra som det är. Frisk blir
jag nog snart. Men jag skall säga dig en sak. Om jag
icke fått detta sår, och om du icke under långa veckor gått
och längtat efter mig och kanske trott mig vara död, så
hade hvarken du eller jag förstått, att vi verkligen höllo af
hvarandra så mycket, som vi göra.
Malin såg leende upp mot honom och Åke förvånades
öfver den säkra instinkt, som kvinnorna hafva i dylika saker.
Det var alldeles så som hon sagt. Utan denna längtan och
tanke på att han kanske förlorat henne, skulle han aldrig
till fullo förstått, hur kär hon verkligen var honom.
— Åtminstone skulle jag utan detta sår aldrig lärt
uppskatta det värde jag sätter på din kärlek och föröfrigt
alltid har satt. Men sjukdomen och faran väckte mig. Jag
kan nu icke begripa, hur jag någonsin kunde förmå mig
till att bli den fege och snåle skeppar Flundras maka. Du
måste förlåta mig härför. Du kan icke tro, hur djupt den
saken har grämt mig. När jag tänker därpå, skäms jag,
så att jag aldrig mera skulle vilja visa mig för folks ögon.
Men icke förrän du stött mig ifrån dig och jag trodde mig
för alltid ha förlorat dig, kom jag till insikt om hur mycket
jag verkligen tyckte om dig. När jag satte mig ned i båten
bland det främmande folket...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
