Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bo Jonson Grip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Ersson togs derefter i förhör, men kände
ingenting annat om stortjufven, än att han några gånger på en
krog sammanträffat med denne, som då uppgifvit annat
namn. Nils’ kända enfaldighet räddade honom denna gång
från svårare följder af en sådan bekantskap.
Några veckor lorflöto, hvarunder Nils icke gaf
anledning tiil någon anmärkning, då han en dag alldeles
försvann, och som nära åtta dagar förgingo utan att han det
ringaste lät höra af sig, tänkte jag anmäla honom hos
polisen. Samma dag kom hans moder, torparhustrun, till
Stockholm, sjuk och dignande af trötthet. Hon visade mig
ett bref från sin käre son, hvilket en bonde haft med sig
från staden till henne. Jag genomstafvade med svårighet
detta bref, hvaraf jag ingenting annat inhemtade, ån att Nils
bodde i en gul träkoja med hvit port vid foten af de s. k.
Tvskbagarbergen å Ladugårdslandet.
Den arma qvinnans tårar och bedröfliga tillstånd för
öfrigt bestämde mig för att söka reda på hennes son, utan
att för detta ändamål vända mig till polisen eller någon
annan. Jag begaf mig följaktligen sjell en qväll, och trots
det svåraste höstväder, till Ladugårdslandet och
Tyskbagarbergen, erinrande mig hafva i närheten af dem sett en sådan
koja som den i brefvet beskrifna. Jag hade några gånger
i min barndom lekt med andra gossar på dessa berg, i
hvilkas grannskap ligger Komötet, på den tiden en
samlingsplats öm söndagarne för Stockholms drägg, som derstädes
spelade kronvägg, men der det var lättare att vinna än att
behålla .det vunna. Trakten beboddes till det mesta af
utfattigt folk och tiggare, och der tiggeriet nattetid gömmer
sin staf, der gömma ofta våldet och brottet sin knif och
sina dyrkar.
Vid skenet af en ömklig, för höstvinden gnisslande
lykta trodde jag mig igenkänna kojan i fråga och ärnade
gå in genom den öppna porten, som, öppen äfven för
vinddraget, dängde fram och tillbaka på rostade hakar, då tvenne
barfotade pojkar under vild ordvexling trädde ut på gatan.
»Hall du mun, du! Dra du in hakan, du!» ropade
den ene; »du är ■en oäkting, du har ingen far, du!»
Äh, jag har kanske flere än du!» svarade den andre.
Dervid rusade de i lufven på hvarandra, men märkande
ankomsten af en främmande person, togo de hastigt till
lotterna och sprungo gatan nedåt. Al åtskilliga, småstenar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
