Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En sommar under sin kandidattid var Ernst H**
tillförordnad läkare på ett jernbruk i mellersta Sverige. Efter
ett sjukbesök på något af de aflägsnare torpen, dagen före
afresan från bruket, begaf han sig sent på hemvägen, och
det fattades blott en timme till midnatten, när han
beträdde en väg med tät skog på ena sidan och ett åkerfält
på den andra. Han hade icke tagit många steg, då han
kände sig trampa på någonting mjukt. Han lyfte på foten,
böjde sig ned och upptäckte en stor groda, som helt och
hållet tillplattats under hans starka fot.
Men i detsamma han kände sig trampa på den stackars
grodan, uppfångade hans öron ett ljud, liknande lätet af
ett klagande barn. Hvarifrån detta ljud? Från grodan?
Omöjligt, och det så mycket mer som det klagande lätet
en stund fortfor, fast grodan redan var död. Och ändå
kunde han ej undgå att ställa det ena i gemenskap med
det andra. Sålunda stod han en stand lyssnande och med
blicken på offret för hans fot. Slutligen blef allt tyst
omkring honom, och han fortsatte sin väg, tänkande, att det
läte han hört kunde komma från någon katt, som vild eller
tam höll till i skogen. Af en händelse kom han att vända
sig om och blef icke litet förvånad, när han såg en annan
groda, liksom förföljande honom. Men det kunde ju
möjligtvis vara densamma han nyss trampat på, men som
qvicknat till och, föga vis af skadan, ånyo närmade sig
hans stora, olycksbringande fötter.
Glad af denna förmodan, gick han tillbaka för att
förvissa sig om förhållandet, då till hans öron ånyo trängde
samma läte, samma klagan som nyss väckt hans
uppmärksamhet. Men denna gången tyckte han likväl, att ljudet
kom från skogen, och ju mer han lyssnade, desto mer
öfvertygade han sig om, att det tillhörde en mensklig varelse.
Ögonblickligen kastade han sig in i skogsbrynet och åt det
håll, hvarifrån ljudet kommit, ty nu hade det upphört igen.
Det första han stötte mot var en kärra med skacklorna
mot marken, och bakom kärran såg han en liten hvit häst
som, bunden bakom kärran, betade deruti. Det var
naturligtvis mörkare i skogen än på vägen, dock icke värre än
att han någorlunda kunde urskilja de närmaste föremålen.
Finns det häst och kärra, så måste det äfven finnas
folk i närheten, tänkte vår kandidat och tog ett steg framåt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
