Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intresse deraf som jag... Det är ju för gemensamt bästa
vi begge arbeta, och den som lefver längst har ensam hela
vinsten... Jag värderar och älskar er mycket, kära kusin!...
Värdera och älska mig lika mycket tillbaka!»
Sara betraktade med förvåning kommissarien; det var
för första gången på trettio år han tilltalat henne så vänligt
och kallat henne kusin.
Hon visste icke huru hon skulle upptaga en artighet,
om hvars möjlighet hon aldrig kunnat drömma. Hon teg
derför och tog en lång pris ur sin gamla näfverdosa.
Blicken på denna dosa erinrade henne, att den värde
kusinen, så mycket han än värderat och älskat henne, likväl
aldrig gifvit henne någon bättre snusdosa, oaktadt hon sett
så många sådana både af silfver och guld lysa och
försvinna mellan hans fingrar.
En svart sidenklädning och en snusdosa af silfver äro
oftast hela målet för en gammal hushållerskas ärelystnad
och för hvars uppnående hon kan försaka mycket, slita
mycket och med samma likgiltighet se sina år försvinna,
som hon ser imman och röken gå upp i skorstenen till
hennes spis.
Detta mål hade Sara ännu icke uppnått, änskönt hon
var sin husbondes enda slägting och, såsom han nu sjelf
förklarat, äfven enda arfvinge.
»Nu händer det ofta,» återtog kommissarien, »att vänner
och slägtingar spela hvarandra hvarjehanda små spratt, mera
på skämt naturligvis än för att mena något illa dermed.
De der små spratten kunna vara ganska oskyldiga, och jag
är visst inte den, som förargar mig öfver en liten rolighet...
Men när spratten förnyas för ofta och utan att de sluta
så som de till ömsesidig båtnad böra göra, så blir man litet
tyckmycken af sig, och kan väl Sara undra på det?»
»Men hvad är det då för spratt kommissarien talar
om?» frågade Sara, som icke förstod det ringaste af hvad
han menade.
»Se så, ut med det nu, kära Sara!» uppmanade Brodén,
skrattande eller, kanske rättare, låtsande skratta; »säg mig
nu bara, hur allt det der gått till och låt oss sedan som
riktiga galningar grina åt alltsammans.»
»Men hvad är det som skall ut? Hvad är det jag
skall säga då?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
