Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödgräfvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dödgräfvare!?.
’11
Flickan, som nyss måste afkläda sig den granna
bal-klädningen för att taga på sig en ännn lättare och
genomskinligare till en pas de deux med döden, kunde väl
slutligen ledsna vid benrangelsmannens hårda och kalla
armar och derför en vacker månskensstund sväfva upp ur
sitt trånga balrum, der man ej kan göra den minsta piruett
utan att det bär uppåt väggarna, för att några ögonblick
få spegla sig och ordna sina lockar framför månens klara
spegel. Hur intressant bör det ej blifva för henne, att få
språka med grannen, löjtnant Carl, som nyss hyrt sig ett
rum för evigheten bredvid hennes och sålunda varit den
af de många tillbedjarne, som trognast följt henne och
som säkert icke heller nu underlåter att, såsom förr, göra
sällskap på den angenäma månskenspromenaden! Det är
visserligen en sanning, att herr löjtnanten, nu utan uniform,
icke tager sig så väl ut, som när han förr i den förtjuste
de unga damerna på stora börssalen, och det är naturligt
att han måste se smalbent ut, eftersom liksveperskan, i
olikhet med skräddaren, ej består någon stoppning; men
bättre något än intet, och dessutom ser den sköna sjelf
lika så medtagen och infallen ut. Men hvad språka de
unga tu om ? För att höra det fordras mer än Heimdalls
fina öron.
Der på den höga grafstenen sitter kanhända en rik
och mäktig matador, klädd i hvit sidentröja och med ett
konstigt veckadt täcke af samma tyg kring benen, säkert
mycket glad öfver att från sitt höga, planerade stentak
kunna ha öfversigt af’ verlden under honom, medan en
arm satan, som knappast har skjortan på kroppen och
som blef bysatt samma dag som den rike blef bisatt, rullar
sig lika glad i stoftet nedanför stenen och utan krus
nedstänker med mullen den rikes kläder. Der mötas tvänne
fiender i lifstiden, men som nu efter döden språka om hur
dumma de varit, som förut så ifrigt slitit håret frän
hvarandras hjessor, då nu ingen af dem kan skryta af att hafva
ett hårstrå mer i behåll än den andra.
Huruvida dessa och dylika tankar spökade i den unge
dödgräfvarens hufvud, kunna vi ej för visso säga; men
säkert är, att han ej tog något steg framåt utan att se sig
tillbaka för att öfvertyga sig om, att ingen tassade bakom
honom, och att han spände ögonen i hvarje bladhvirfvel
för att bli förvissad om att inga menniskoben voro med i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
