Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödgräfvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
düdgkäfvaken.
13
skyarna, ofvan verldarna, i sin hufvudbok har upptecknat
någon god gerning, som bevisar att pundet ej blifvit illa
användt. Men att döden så der oförmodadt lägger vantarna
på en egendom, som man sjelf ännu icke fått tid att
uppskatta, är allt bra hårdt.
När nu dertill kommer, att benrangelskavaljeren, ty
han har smak den herrn, enleverar den högsta skönhet
eller den renaste oskuld, utan att tillbakahållas af naturens
eller samhällets lagar, och derigenom sönderrifver duken
till den härligaste husliga tafla, hvarpå teckningen af en
madonna, präktigare än Rafaels, var påbörjad, då är det
förlåtligt om man knotar något, om man uppröres. Samlen
eder, I riddare och hjeltar, låten stridstrumpeterna skalla
och svärden flamma I Framåt mot dödens borg, öfverstigen
dess löpgrafvar, bestormen hällarna!
Men döden har äfven sin riddare att ställa mot eder,
och denne är blott en, utan harnesk, utan hjelm, och intet
svärd med klinga af damasceradt stål och fäste af guld
blixtrar i hans hand •—■ det är dödgräfvaren, i hvars grofva
näfve den tunga skofveln svänges, för hvilken riddarsvärden
falla som rör för vinden, som qvällens gyllene strålar för
nattliga skuggan. Akten eder sjelfva, I herrar, att blodet
ej stelnar i edra egna ådror och att lagern kring edra
hjessor, innan I veten ordet af, ej är en cypress på någon
af de kullar, hvaröfver I nu öfvermodigt springenl
Ack, nog har döden äfven sin mening med detta i
förtid af honom röfvade byte. Kanske såg han någon
rival färdig att såsom sin bortföra hans utvalda brud. Och
hvem vet om ej denna förening med benrangelsmannen, i
likhet med många andra, som försiggå utan delad böjelse å
brudens sida, ändå i alla fall ej var den bästa, om denna
bröllopssäng, grafven, så förskräcklig den än synes, ej var
ett streck i räkningen för många väntande sorgliga öden,
och om denna färd till lifvet i döden ej var en resa från
döden i lifvet!
Men återvändom till koret, der vi lemnade berättelsens
hjelte med sin lykta i handen och läsande på plåten vid
kistans fot, hvarpå stod :
»Kanske jag lemnar hjertan qvar,
Som klaga att från dem jag far ;
Dock lefver och regerar Han,
Som trösta kan,
Och sig de arma tager an.
Sv. Ps. N:o 468, v. 13.d
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
