Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken person och från hvilket ställe hemtade du de vapen,
du bar hit?»
»Grefven hade dem förut i en liten materialbod, som
är derhemma på gården och till hvilken grefven sjelf hade
nyckeln ... han låste alltid sjelf upp boden om nätterna
och gaf mig hvad som förvarades der.»
»Herr grefve, ni är en konspiratör i stor skala.»
Grefve Lejonborg, hvilken under den senare delen af
förhöret gapat än på den ene och än på den andre utan
att få fram ett enda ord, slog sig nu med knytnäfven för
pannan, liksom behöfde han denna kraftyttring för att bringa
talförmågan i tjenstbart skick.
Detta lyckades.
»Historier, lögn, djefvulskap!» skrek han till och slog
begge näfvarne i bordet, så att polismästarens skrifdon höllo
på att falla i golfvet.
De begge polisbetjenterna skyndade till och fattade
hvar sin arm af Lejonborg.
»Håll i honom säkert, ty han är vild när han sätter
till!» varnade grefvens jägare, studsande förskräckt tillbaka
vid denna kraftyttring af grefven.
»Niding, jag skall spränga hjernan i din fördömda
skalle!» röt husbonden.
»Carl Gustaf!» bad Anna, vridande händerna; »råga
inte måttet af din olycka!»
»Trollkona! Jag låter bränna dig lefvande!» förklarade
älskaren.
»Och jag låter sätta tumskrufvar på er, om ni inte
håller er i skinnet, högförrädare!» förklarade polisens chef,
i det han slungade en ljungande blick på den mot
polisbetjenterna fruktlöst spjernande samhällsomstörtaren.
»O, hvarför lyssnade han inte till mina varningar!»
klagade grefvens älskarinna; »om han blott gifvit akt på
mina böner! ... Det var inte längre se’n än i går jag skickade
honom en biljett, hvari jag bad honom så mycket att ...»
»En biljett! ... Ni skickade honom en biljett?» afbröt
henne polismästaren.
»Han läste den nyss för mig, men för sent,» suckade
Anna; »nej, han har den inte ... det var ingen biljett!»
tillade hon häftigt och under synbar ånger öfver det
förflugna yttrandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
