Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ha, Julia!» ropade den äldre under vild glädje; »sonen
till din faders mördare älskar dig!»
Julia studsade bleknande tillbaka.
»Ja, han älskar dig!» fortfor den vilda; »det finns ingen
af qvinna född som ej måste älska dig! ... Du är skön ...
skönare än din mor någonsin varit, ty du har hans lockar
och hans snöhvita hy! ... Furstar skulle som maskar kräla
vid dina fötter och slagta sitt eget folk, blott på en vink
af dig ... Ah, från liljan har du stulit dina händer, från
poppeln din växt, från vinden din gång och dina ögon
från ... från helvetet, ty i deras närhet brinner allt, förtäres
allt ... ha, Julia!»
Dervid slog hon sina armar om den bäfvande flickans
lif och tryckte henne hårdt mot sitt bröst.
»För ett famntag som detta,» ropade hon derunder,
»skulle män förskrifva sig med kropp och själ till
afgrunden ... Denne son skall kyssa stoftet efter dina fötter
och med sina tårar väta den jord, hvaröfver du gått! ...
Bäfva inte, Julia! Han skall älska dig, han får älska dig ...
barn, barn! Han har din moders samtycke.»
Derefter släppte hon flickan, men öfverfor hela hennes
gestalt med frossande blickar.
Julia stod stum och med lutande hufvud framför sin
moder.
»Men du,» återtog denna, »du får inte älska honom,
du! ... Du kan inte älska honom, ty rysliga bilder sväfva
mellan honom och dig ... Bilden, du ristat in i barken,
skall växa ut och frodas ... bilden, jag ristat in i ditt bröst,
skall växa ut och frodas ... Julia! Julia! Faderns och
moderns hämd ligger uti dotterns händer! ... Ja, han skall
rasa och tugga fradga och gråta blod, ty det finns ej större
helvete än att förlora den man älskar ... Slutligen skall
han hänga sig sjelf af förtviflan ... på en gång bödel och
delinqvent ... hvilket roligt spektakel! ... Ha ha ha! ...
Skratta, Julia! Är det inte roligt! ...»
I detsamma hördes ett lätt åkdon rulla öfver vägen,
och snart syntes en gammalmodig schäskärra, hvaruti tvänne
personer sutto.
Den ena var mor Stina från Skogstorpet och den andra
bokhållaren Kron från Nora.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
