Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ynglignarne - 13. En månskensqväll på Djurgårdsbrunnsviken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig hans själ, och samlande hela sitt lugn; »det var då ett
förräderi ... en på förhand uppgjord komplott emot mig!»
»Om du riktigt velat undgå mig,» yttrade den vilde
roddaren, »så borde du ha skaffat dig ett par ögon i nacken,
för medan du som en grodunge kraflade dig fram öfver
kappsäckarne, bytte jag plats med den der törstiga gardistsjälen,
som sedan sprang för attan i våld ... var det inte
finurligt påhittadt, du?»
»Det var värdigt en sådan bof, som ni är,» var Axners
oförskräckta svar.
»Och om du inte varit ett sådant blindstyre, som du
är,» fortfor karlen, »så borde du väl kommit under fund
med, att en utsvulten gardist aldrig i tiden kan ro en båt,
så den flyger som en fågel ... men det var ditt öde, att du
hvarken skulle se eller höra, för att jag sent omsider en
gång skulle få gastkrama dig i allsköns ro och trefnad ...
du äter väl inte upp mig för det här lilla oskyldiga sprattet?»
»Nej, men jag skall begrafva er på sjöbotten, om ni
inte genast ror mig till land!» skrek Axner, kastande af
sig kappan och skådande omkring sig efter något medel till
sitt försvar.
»Du gal väl starkt för att vara en sådan ungtupp ...
men du gal väl så lagom, när jag fått fjädrarne af dig,»
svarade den förfärlige roddarkarlen.
Dervid kastade han upp årorna bakom sin rygg, så att
årbladen sköto upp i vädret på hvar sin sida om båten,
hvarefter han bugade sig ner och upptog en sabel, hvars
klinga blixtrade mot månen. Det var Axners egen sabel,
som han alltid brukade hafva hängande öfver sin säng och
den han tillsagt sin städerska att lägga i båten, men hvilken
han först saknat, när han, vid åsynen af sin dödsfiende,
ville upptaga den.
Axner förbannade sin obetänksamhet att ej ha tagit
vara på sitt vapen när han steg i båten och innan han tog
plats vid styret. Han ryckte emellertid lös rorkulten och
höll den sträckt framför sig, beredd på denna förfärliga strid,
han numera icke ansåg sig kunna undkomma. Ingen annan
båt kunde förmärkas på den ödsliga viken, och månens bild
darrade i vattnet, ett återsken så väl af den melankoliska
himlakroppen deruppe, som af den oro, hvilken dvaldes på
djupet af ynglingens själ och hvilken han, oaktadt sitt
personliga mod, icke alldeles förmådde häfva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
