Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
läggande i vågskålen, mot de fordringar, I egen rätt att göra,
endast erkänslan och ett aldrig slocknande nit för vitterhetens
yrken.» Detta besvarade, å akademiens vägnar Johan Olof
Wallin med dessa ord: »Den utmärkelse, som i dag
vederfares eder och som af allmänna rösten fullkomligen rättvisas,
är ej blott en belöning för hvad ni gjort, utan likaså mycket
en uppmaning att göra mera, en vitterhetens likasom
dom-fästa anfordran på hela eder kärlek och förmåga.»
Ingen har varit ett löfte trognare eller har fullständigare
inlöst denna vitterhetens domfästa anfordran än Bernhard von
Beskow. Man kan på honom sjelf tillämpa hvad han i
samma inträdestal yttrar med afseende å sin företrädare i
Svenska akademien, grefve’Wirsén: »Blott hvad man verkar,
det lefver man; allt annat lif är plantans på sin rot, eller
djurets utan bestämmelse. Den som är född att verka har intet
annat val: han måste gifva luft åt den eld som lågar i hans
inre, eller den skall förtära honom sjelf.» Beskow har, om
någon, lefvat i den mening han sjelf förstår dermed och
såsom alla borde förstå det. Den eld han gaf luft åt har
upplyst flere än en pelargång i Sveriges Pantheon. Genom
honom har flere än ett värdigt minne rättvisa blifvit vederfaren.
Här är icke utrymme eller tid för en egentlig kritik
öfver denne författares arbeten, ty meritförteckningen står i
förhållande till lefnadsbanan. Beskow har skrifvit mycket,
och mycket i hvarjehanda, vackert i allt. Smaken, snillets
samvete, slumrade aldrig hos honom. Vi erinra oss ännu
den njutning vi i vår ungdom erforo vid läsningen af »Sveriges
anor», och detta likväl på en tid då svenska vitterhetens
triumvirat, Tegnér, Wallin och Franzén, beherskade allt och
då man knappast ville veta af något annat än det som utgick
från dessa. Vi värderade högt sorgespelet »Torkel Knutson»
långt innan det gafs från scenen. Väl funno vi hos styckets
hjelte ett alltför obetingadt och sjelfbundet martyrskap;
historiens Torkel Knutson lemnar ej så der godvilligt sitt ädla
hufvud åt sådana uslingar som kung Birger och hans bröder;
vi skulle, såsom den bästa kritik öfver hufvudpersonen i
detta sorgespel, kunna rekommendera äreminnet öfver samma
historiska personlighet af samme författare, ehuru skrifvet
långt förut. Men der utveckla sig storartade dramatiska taflor,
och der uttalas åsigter så friska och kraftfulla, att vi knappast
förstå, huru den som uttalat dem någonsin kunde bli
öfverste-kammarjunkare. Det är bra eller illa, allt efter som det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
