Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilken plats som helst i salongen för tjugu till trettio procent
billigare pris. De stå icke under chefens eller löjtnanternas
befäl; men de mottaga med biljetten en vänlig påminnelse
om tacksamhetens heliga känsla, lämpad efter de tjugu till
trettio procent, som blifvit rabatterade. Det är i synnerhet
på biljettförsäljningen chefen förtjenar, ty han betalar
naturligtvis ingenting ät teaterdirektionen, hvilken, i fall pjesen
e] på annat sätt kan bereda fullt hus, gerna ser att raderna
äro fulla. Men han förtjenar älven om pjesen i och för sin
egen förtjenst ger fulla hus, ty då behöfver icke »la claque»
vara så stor, och då kan han för samma pris som i
biljettluckan sälja sina lediga platser. För någon tid sedan begrofs
i Paris en klackörchef, som lemnat efter sig ett kapital med
80,000 francs i ränta. Han följdes till grafven af en oräknelig
folkskara, äldre och yngre klackörer naturligtvis, men äfven
flere författare och skådespelare, hvilka alla ansågo sig stå
i förbindelse hos den döde. En författare höll det vackraste
tal vid grafven. Åhörarne applåderade, värdiga sitt rykte,
utan att afvakta signalen från likkistan, hvilket frivilliga
dévouement ansågs hedrande för den salige döde. Författaren
till denna berättelse spräkade en gång med en ordinarie
klackör rätt allvarsamt om saken. »Monsieur,» sade han,
»la claque är nödvändigare för teatern än puffarne i
tidningarna och ekläreringen i salongen. Den stora massan af
publiken är okunnig i den sköna konsten. Hvem är det
som visar denna massa det skönas moment och ger henne
tillfälle att uppskatta och belöna dem, om ej la claque? För
öfrigt kan samma publik vara olika lifvad. Den kan ena
aftonen med köld mottaga samma stycke och samma konstnär
som den jublat åt den föregående qvällen, ehuru stycket är
lika godt och utföres lika väl. Hvem är det då som på den
kalla aftonen gör både konsten och konstnären rättvisa, om
ej la claque? Allmänheten är orimlig äfven i sitt bifall, ty
hur ofta afbryter den ej med sina handklappningar en
konstnär midt i hans skönaste prestationer! Hvem är det då
som nedtystar publiken, till dess arian eller deklamationen
är slutad, om ej la claque? Menniskan är alltid ett barn,
som behöfver ledas och styras, i skolan såväl som på
embets-rummet, i kasernen så väl som i teatersalongen.» ■— Sofisterna
äro icke de lättaste att disputera omkull, helst när de tala
franska. Vi glömde omtala, att författare, kompositörer och
artister af alla slag dessutom smörja »la claque» både med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
