Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björkquist, Manfred, Under domkyrkans spiror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
bryta igenom och skölja bort allt själarnas krafs och
lufta ut alla dagens små sensationer.
Men fylligast och klarast talade domkyrkan en
högmässa. På predikstolen stod någon av de förkunnare,
som i början av seklet nådde fram till svensk
akademisk ungdom, och det väldiga rummet var fyllt av en
församling, som på nytt börjat tro och hoppas. Ja,
hoppet lyste på nytt över den svenska
kyrkoförsamlingen. Längtan började få sitt svar. Gud var icke
död, hans historia med Sverige var icke avslutad. Gud
fyllde åter framtiden med löften.
Nära domkyrkan låg Värmlands nation. Där kände
sig icke blott värmlänningen hemma. Där hade Uppsala
kristliga studentförbund sitt hem. I K. F. U. M:s lilla
förmak mötte jag först studentförbundet på en
recen-tiorsafton. Det var professor Danell, som då talade över
ämnet: ensam och dock icke ensam — ord, som nådde
fram till en ung student, som stod på tröskeln till ett
nytt och ovisst skede i livet.
Det lilla förmaket blev snart för litet.
Studentförbundet växte och man flyttade till Värmlands nations
stora sal.
Jag minns särskilt tre kvällar däruppe.
Den första gången talade docenten Einar Billing.
Det var ej ofta man fick höra honom på förbundet, men
kamrater bland teologerna visste att berätta om hans
märkliga föreläsningar. Det var åter recentiorsafton.
»För den uppriktige låter Gud det lyckas.» Det ordet
blev från denna afton för mången student hoppets
hug-svalande ord under de värsta tvivelsåren. Uppsala skall
väl alltid bli en stad, där tvivel och tro kämpa. Det hör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
